SUOMEN EKUMEENINEN NEUVOSTO

EKUMENISKA RÅDET I FINLAND

FINNISH ECUMENICAL COUNCIL

Ekumeniska böneveckans Tomasmässa i Helsingfors

Den 19 januari 2020 under Ekumeniska böneveckan för kristen enhet firades Tomasmässa i ekumenisk anda i Mikael Agricola kyrkan i Helsingfors. Ekumeniska rådets generalsekteretare Mari-Anna Auvinen var liturg och baptistpastor Jan Edström predikade. Inna Vintturi ansvarade för mässans musik med sitt band och Gregorius-kvintetten och Tomaskören medverkade i mässan.

 

Jan Edström utgick från evagelietexten i i sin predikan, berättelsen om Jesus och den samariska kvinnan vid Jakobs källa. Här kan du läsa predikan:

 

Jesus är trött. Trött och törstig. Trött av den långa vandringen. Trött av solen och värmen. Det är mitt på dagen och brännande hett. Jesus går fram till byns brunn och sätter sig ner. Kanske hoppas han att någon ska komma ner till brunnen för att hämta vatten. Oddsen är små. Den här tiden på dagen är det ingen som rör sig utomhus. Det är för hett. Folk håller sig inne. Gör små sysslor, vilar, väntar ut värmen.  

 

Men snart kommer en kvinna gående. Hon ser sig om hela tiden. Hon rör sig som om hon inte vill bli sedd, som om hon är rädd. Hon bär på en spann att hämta upp vatten ur brunnen med. Men hon bär också på skam, lika djup som brunnen hon ska hämta vatten ur. Hon närmar sig brunnen och tittar upp. Hon stannar upp. För där sitter en okänd man, en judisk man, bredvid brunnen. Han tilltalar henne. Ber henne om vatten. Hon är förvirrad. Det här borde inte hända. Borde inte få hända. Men det händer.

Mannen inleder ett samtal. De talar om vatten. Vatten, den viktigaste naturresursen i ett torrt land. Mannen är törstig och ber henne om vatten. Hon har inget emot att ge honom litet vatten efter att hon tagit upp vatten på sig själv. Hon är kvinna, den som ska tjäna. Han är man, den som befaller. Men plötsligt börjar mannen säga något om levande vatten. Att han skulle ha levande vatten som släcker all törst. ”Om du visste vad Gud har att ge, skulle du fråga mig om levande vatten. Om du visste vad Gud har att ge.” Tänk om vi visste vad Gud har att ge.

 

Då börjar kvinnans teologiska och etniska försvarsmekanismer aktiveras / kicka in. ”Hur kan du, som dessutom är jude, först be mig om vatten och sedan tillstå att du kan erbjuda något bättre än vattnet ur vår stamfader Jakobs källa. Kom inte hit på mitt område och påstå någonting.”

 

Kvinnan anser att Jesus gått över gränsen för vad som är tillåtet. Hon har rätt. Jesus är på förbjudet område. Egentligen skulle han som alla andra judar på vandring mellan Judeen och Galileen gått runt Samarien för att inte behöva ha något att göra med heretikerna, de som är och tror annorlunda, de som är fel. Dessutom inleder han ett samtal med en ensam kvinna. De röda varningslamporna blinkar livligt. 

Jesus byter samtalsämne. Han ber kvinnan hämta sin man. Det var mannen som gav kvinnan ett värde, ett sammanhang, en trygghet. Kanske såg han att kvinnan kände sig otrygg och ville ge henne en chans att hämta sin man. För att visa att han respekterade kvinnan och hennes sammanhang. Men han ville också visa kvinnan vad det innebär att dricka av det levande vattnet, att få sin livstörst släckt. Att få sin skam avslöjad och fördriven, eliminerad för gott. Att inte vara beroende av en man för att få sitt människovärde. Jesus ville ge henne upprättelse. Byta ut rädslan mot kärlek. Ge henne mod att vara människa, kvinna, Guds barn. 

 

Samtidigt bryter Jesus mot ännu en annan konvention. Han blir personlig. Han kliver rakt in på kvinnans privata område och börjar kommentera hennes samliv och relationer till män. De röda lamporna blinkar ännu mer.

 

Jesus verkar känna till hennes livsberättelse. Fem män och nu inne på den sjätte. Det låter inte bra. Men någonting i Jesus attityd och hans respektfulla sätt att tala gör att kvinnan inte går på försvar, utan vågar ta emot det som Jesus säger.  

 

Det här är nyckelscenen i hela berättelsen. Kvinnan kapitulerar inför Jesus. Hon ger honom rätt. ”Jag ser att du är en profet.” Kanske tänker hon: Vad bra, du är en profet, du är inte som andra män som bara är ute efter min kropp, du har ett annat ärende. Men vilket då?

 

Men strax går kvinnan på försvar igen. Det är tydligt att hon inte vill tala mera om sitt privatliv. Så hon gör som många före och efter henne. Hon förvandlar frågorna om sin personliga situation en allmän diskussion, i det här fallet en teologisk diskussion: ”Om du är en profet, säg mig då, var är det bäst att be, här på berget Gerissim där våra fäder bett eller i Jerusalems tempel.”

 

Idag under kyrkornas ekumeniska bönevecka för kristen enhet tänker vi kanske på vilka frågor som hotat splittra kristna både förr och nu. Vilken kyrka bär på sanningen? Vad är ett rätt dop? Vad betyder nattvarden? Är påven ofelbar? Vem får förkunna Guds ord? Vilken bibelsyn är den riktiga? Hur ska vi förhålla oss till dem som är annorlunda, med annan tro, annan hudfärg, andra traditioner?

 

Men Jesus tar kvinnan tillbaka till ämnet. Han vägrar att ge sig in i en teologisk och dogmatisk strid. Och detsamma gör han med alla oss som förirrar oss i teologiska debatter om vem som har rätt eller fel. Det viktigaste är, säger Jesus, är inte var vi ber utan hur vi ber. Bön handlar om utan själens inställning, sinnets attityd. Gud vill att vi ber ”i ande och sanning”. Jesus vill att kvinnan ska kunna närma sig Gud som den hon är. Med hela sin livsberättelse. Med all den skam hon bär på. Hon ska inte längre behöva vara rädd att visa sig offentligt på stan. Hon ska inte längre behöva bli mobbad och trakasserad av de andra kvinnorna vid brunnen. Hon ska inte längre behöva utnyttjas av männen. Hon ska få känna sig fri att vara den hon är. Bli den som Gud har skapat henne att vara. Inte ensam och utlämnad, utan delaktig i livet, delaktig i Gud, tillsammans med alla andra.

 

Det är hett vid brunnen i byn Sykar. En man och en kvinna samtalar ivrigt. De lyssnar på varandra. Låter den andra tala till punkt. Deras samtal präglas av respekt och nyfikenhet. De är olika. De kunde vara fiender, förutsättningarna finns, både historiska och teologiska. Men törsten förenar. Och vattnet som släcker törsten får de ta emot på olika sätt. Det friska vattnet från brunnen. Det levande vattnet från Gud själv.  

 

Kvinnan tar upp vatten ur brunnen. Hon ger mannen att dricka. Han känner sig styrkt, är inte längre törstig. Kvinnan rätar på sig. Hon har fått dricka det levande vattnet. Hon har mött kärlek, omsorg, respekt och omtanke.

 

Kvinnan försöker ännu visa att hon också känner skrifterna, att hon är teologiskt kunnig. Hon säger: ”Jag vet att Messias en gång ska komma och låta oss veta allt.”   

 

Det är då som Jesus gör det stora avslöjandet. ”Den du talar om och längtar efter, den som en gång ska komma och låta dig veta allt sitter här. Jag har sagt dig allt om dig. Jag är den du längtat efter. Messias är den du talat med, den som ger dig levande vatten, en framtid och ett hopp. Du är förlåten, fri.”

Det sista vi hör av kvinnan senare i berättelsen är när hon lämnar sin vattenkruka vid brunnen och beger sig till staden för att berätta om en man hon mött. ”Han har sagt mig allt som jag har gjort, kan han vara Messias?”.

 

Idag vet vi svaret på frågan. Jesus Kristus är den som känner oss utan och innan, som ser till vårt innersta utan att rygga tillbaka, som ser allt vi tänkt och gjort och fortfarande älskar oss. Idag får vi dela den insikten, dela med oss av glädjen. Vi har inget att dölja längre. Vi är fria att tjäna Gud och varandra som de människor vi är. Tillsammans får vi ta emot förlåtelse och upprättelse från Gud själv. Och så får vi göra som kvinnan, dela vår livsberättelse med varandra. Amen. 


Suomen Ekumeeninen Neuvosto / Ekumeniska Rådet i Finland       Eteläranta 8 / Södra kajen 8            PL / PB 210          00131 Helsinki / Helsingfors