Anna Marie Aagaard var huvudtalare i Sveriges Kristna råds årsmöte i Västerås 17.4. Vi som med livligt intresse alltid hör och läser vad professor Aagaard har att säga blev inte besvikna denna gång heller. Återigen visade hon sin skarpa intelligens och andliga kreativitet – i det hur hon aktivt iaktar den teologiska debatten och den ekumeniska dialogen olika kyrkor emellan. Det var inspirerande att få höra ett teologiskt föredrag som samtidigt är aktuellt på ett brett och fördomsfritt sätt och förankrat i klassiska kristna teologiska principer.
För mig var professor Aagaards viktigaste budskap på de sista sidorna i hennes föredrag. Hon utvecklar Yale-etikern Margaret Farleys begrepp ”föregripande förlåtelse”. Jag tycker att Aagaards resonemang baserar sig på en riktig tolkning av den ekumeniska teologins nuläge, som annars kunde ses som en återvändsgränd. Hennes tankegång är teologiskt kompetent och andligt djup. Därför är den reell och har verklig potential för ekumeniska framsteg. Anna Marie Aagaard ser den ekumeniska kallelsen i kreativt ljus, och talar om vad som behövs, inte om det som fattas.
Föregripande förlåtelse kan ses i ljuset av ”kommunionsteologi” hos några aktuella katolska och ortodoxa teologer. Det är också ett uttryck för det som är mest hoppgivande och seriöst i dagens ekumeniska rörelse.
Föregripande förlåtelse utgår från kärlek och uttrycker tro och hopp. Förlåtelse betyder inte att man låtsas att skillnaderna och de historiska konflikterna inte skulle finnas. Det betyder inte heller att man skulle blunda för aktuella orättfärdigheter och irrläror. Men det betyder att man skapar ett tryggt ekumeniskt rum där man först blir accepterad och hörd, och sen engagerad i dialog. Anna Marie Aagaard skriver: Tilgivelse kommer først. Den er ikke afhængig af ”de andre”. Men så følger - måske - begge parters vækst i kristen tro ind i Guds uudtømmelige ”mere” med Guds Ånds enhed og fred. Tilgivelse (både af os selv og andre kristne) er den barmhjertighedens gerning, der må perspektivere eller omfavne al vedvarende og indædt opposition imod ondskab, uretfærdighed og løgn, hvor det end optræder. Men fordi kirkelig enhed i sandhed og retfærdighed er så helt igennem svært, er der ikke andet sted at begynde end her i den foregribende tilgivelse. ”Vær barmhjertige og tilgiv hinanden, ligesom Gud har tilgivet jer i Kristus” (Ef 4,32).
Vi bör tala om förlåtelse som ekumenisk metod. Förlåtelse förutsätter att vi medger vårt behov att försonas, att omvändas, från synd till nåd. Evangeliet utmanar oss att upptäcka vår svaghet som människor, som kristna, som teologer, som bärare av Kyrkans tradition. Endast denna upptäckta svaghet kan ge utrymme till Guds styrka som blir fullständig i de svaga.
Jag tror att en föregripande förlåtelse öppnar vårt förstånd att medge att vi behöver varandra i den världsvida kristna familjen: ortodoxa och lutheraner, statskyrkliga och frikyrkliga, konservativa och liberaler, katoliker och pingstvänner, radikala och reaktionära. Vi behöver varandra med våra olika betoningar av det evangelium som är oss gemensamt. Vi behöver varandra med våra olika svar till de olika kontexter vi lever och vittnar i. Vi behöver varandra för att bli utmanade av den Heliga Ande så att vi kan se varandra delaktiga i samma Kristus, som vi vill följa. Vi kommer med våra olika harismata, nådegåvor, som är olika men alla heliga och nödvändiga på denna vår pilgrimsfärd.
Ekumeniska patriarken Athenagoras sade redan för 40 år sedan: Mänsklighetens enhet är samtidigt ett uttryck för och ett sökande av vår fullkomlighet i Kristus. Således är vi varandras lemmar. Jag tar del i alla kyrkor, eller snarare de finns en enda kyrka, kristi kyrka, en enda teologi som proklamerar att Kristus är uppstånden och får oss att uppstå och ger oss makt att älska.
Anna Marie Aagaard, Så svaert kan det vaere. Sveriges kristna råd, april 2008, sid. 14.
Olivier Clément, Dialogues avec le patriarche Athénagoras, pp. 16-17.
Heikki Huttunenn
pääisihteeri