I sin biskopsliga tjänst återspeglar han Kristus, när han förrättar eukaristin och fullgör sin diakonala tjänst. Genom biskopen blir Kristus närvarande. Det är därför heliga Nikolaos ikoner liknar Kristi ikoner: han håller evangelieboken i vänstra handen och välsignar med den högra. I höst har jag fått se två andra ikoner av biskopstjänsten som har tilltalat mig.
Biskop Teemu vigdes i Åbo domkyrka den 5.9 som den första finlandsfödda katolska biskopen efter reformationen. Tillfället var historiskt och rörande, inte minst för att den lutherska kyrkan hade upplåtit sin nationalkatedral för gudstjänsten.
Efter konsekrationen är praxis att den nyvigda biskopen leder den eukaristiska mässan. Så gjorde också biskop Teemu i Åbo domkyrkas ståtliga kor, omgiven av biskoparna och alla präster i Finlands katolska stift. Enligt den romerska ordningen bärs de eukaristiska gåvorna – brödet och vinet – till altaret i början av den eukaristiska bönen. Det sker ofta som en procession med lekmän och kvinnor som bär gåvorna till altaret, där biskopen och diakonerna tar dem emot.
I Åbo bars de eukaristiska gåvorna fram av två vuxna och två barn. Mannen och kvinnan, pojken och flickan var alla av asiatisk härkomst, så som många andra församlingsmedlemmar i den proppfulla katedralen. Avståndet från kyrkans centrala gång till altarbordet var långt. Därför tvivlade de eukaristiska gåvornas bärare ett litet ögonblick inför koret. Då såg biskop Teemu mycket ömt i deras ögon och visade vänligt med sin hand att de skulle komma närmare. Där såg man kontakten mellan herden och hans lamm, mellan människor som känner varandra. För mig talade den lilla stunden om hurdan biskop fader Teemu blir, och hur förhållandet mellan biskopen och församlingen skall vara.
Biskop Martin från Linköping hade tid att medverka i ett seminarium som organiserades av tidsskriften Etsijä och ERF:s ungdomssektion i slutet av november. I ett föredrag med rubriken The changeable and the unchangeable in Church's tradition and life talade han om sin omsorg om alla olika människor i dagens svenska kyrka och samhälle. Trots de till synes radikala slutsatserna blev det klart att hans tänkande var djupt rotat i den kristna kyrkans heliga tradition.
När han senare blev tillfrågad om sitt biskopsämbete, sade han att det är ”härligt att vara biskop”. Han berättade om herdebesök på fabriker och i fängelser, och hur han hade fått förmedla Guds välsignelse till alla olika slags människor. Biskop Martins vilja och färdighet att bemöta människor, bland andra finländska studerande, och välsigna dem utgör för mig, tillsammans med hans konsekventa eukaristisk-diakonala teologi, en tredje bild av en kristen biskop.