Det ortodoxa kyrkoåret börjar i enlighet med syrisk och bysantisk tradition den 1.9. Både den första och den sista stora festen i kyrkoårets kretslopp är Gudaföderskans högtider. Den 8.9 firas hennes födelse och den 15.8 hennes insomnande i dödssömnen. På så sätt omfamnar Gudaföderskan hela det kristna firandet av Guds frälsningsdåd under årets gång.
Maria är egentiligen en okonventionell, till och med upprorisk, figur i den kristna tron. Ibland känns det som om den poetiska lovprisningen av henne skymmer hennes paradoxala roll i evangeliet. Å andra sidan kan en som tillhör den klassiska kristna trostraditionen tycka att en kristen lära helt utan Gudaföderskan och helgonen saknar någonting väsentligt.
De flesta av händelserna som firas i och med Gudaföderskans fester, t.ex. hennes födelse och död, besrkivs inte i evengelierna. De baserar sig på kyrkans övriga tradition och tidig kristen folksed i Palestina. Men lyssnar man till festernas liturgiska texter, märker man att de har en bred och djup biblisk grund.
Det är frågan om en av den kristna trons stora mysterier, Guds människoblivande. Det att Gud blev människa, en av oss, förutsatte att det fanns en kvinna som skulle bära honom i sitt sköte, amma honom och uppfostra honom. Detta i en konkret släkt, en kultur, ett land, en tidsålder. Ängeln Gabriel kom till Guds utvalda. Det var en okänd, fattig flicka i den lilla staden Nasaret. Hon skulle få den mest avgörande uppgiften i mänsklighetens historia. Men det krävdes att hon skulle vilja det. Hon hade friheten att välja, att säga ja eller nej, till Guds initiativ. Och hon sade sitt fiat, ”må det ske”. Så blev hon Gudaföderskan, den som födde den eviga och allsmäktiga Gud som ville bli människa. Guds Son föddes som Människosonen. Tonårsmammans lilla famn blev ”vidare än himlarna”. Men vi vet att Jesu födelse redan bar på en tragedi. Människosonens budskap om rättfärdighet och befrielse, och Hans under, utmanade den mänskliga ordningen. Allt detta ledde till Golgata och döden på korset. Modern följde sin son, ända till korset. Hon var också bland dem som fick uppleva den oväntade, otroliga glädjen som strålade från den tomma graven.
Gudaföderskan återspeglar frälsninghistoriens paradox. En jungfru blir mamma. En ung flicka blir Den Allsmäktiges tron. En kvinna blir heligare än det allra heligaste i templet. En moder får bevittna sin sons skamliga tortyrdöd. Men efter begravningen är graven tom. Genom tårar ser hon glädjen. Guds ödmjukhet övervinner människans orättvisa och själva döden.
I och med att hon svarade jakande på Guds initiativ är Gudaföderskan förebilden för alla människor, inte endast unga jungfrur. Viljans frihet och styrka karakteriserar henne. Hon visar vägen för alla människor. Hennes högtider under kyrkoåret är fester om Guds omtanke om människan och om människans hopp om att besvara Guds initiativ och få in Kristus i sitt liv.
Epistelläsningen för Gudaföderskans högtider i den ortodoxa kyrkan är från Filipperbrevet (2:5-11): Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Jesus Kristus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa vakade inte över sin jämlikhet med Gud gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.