Eva Dahlbeck skriver i bokens förord om sin tro på Nånting och om det onda som Ingenting: Varför gick det så snett för de här människorna. Det är vad jag har frågat mig. Varför var det så mycket som rasade ihop, deras imponerande byggnader, uppförda med sådan sakkunskap, med så stor möda, varför rasade de som korthus, om Nånting är skapande och konstruktivt.
Jag tror att det i mångt och mycket kan bero på det där förtrycket jag talade om. Det som vi själva skapar. Förtrycket Ingenting, förtryckaren Ingenting.
Låt oss ge den där förtryckaren ett namn. Låt oss kalla honom djävulen. Det är ett gammalt känt och vedertaget namn på Förstöraren och Plågaren. Det finns inget egentligt skäl att hitta på något nytt.
Många som räknar med djävulen kan finna den här presentationen tämligen menlös, inte värdig de oerhörda krafter det rör sig om. Inte representativ för den våldsvåg som övergår världen, oftast under ädla förevändningar.
Det är möjligt att djävulen räknar med det, med vår misstro. Jag tror att djävulen inte nöjer sig med bara knalleffekter, jag tror att djävulen är en psykolog och pragmatiker, som använder sig av alla till buds stående medel. Förstörelse är förstörelse, även med de oskyldigaste metoder, även i den mest ideologiska förpackning. De allra förnuftigaste argument kan tala i djävulens sak. Och djävulen tackar och tar emot.
Under fastan inbjuder kyrkan oss till bön och självrannsakan. Att ställa sig inför Gud betyder att ställa sig inför en dom. Min tro, mina gärningar och människorelationer står nakna i Guds ljus. För att kunna närma mig Gud måste jag möta mig själv. Det betyder också ett möte med mina demoner – det onda som jag helst skulle blunda för.
Det onda härskar ofta i våra liv genom att vi inte vill se. Vi förnekar den ondes påverkan, ja till och med existens, men vi vänder vår rygg också till varandra. Vi är inte närvarande, inte för varandra men inte för oss själva heller. Då blir Ingenting en verklighet som äter upp Nånting i vårt medvetande. Som St. Gregorios av Nyssa säger, har den onde inget väsen i sig, men får en existens alltid när vi låter ondskan krypa in i oss, när vi väljer Ingenting. Kärlek blir omöjlig för att vi inte förmår sträcka ut vår hand, och vi tror att vi är ensamma med Ingenting.
I bokens epilog grubblar den ena huvudpersonen över hur allt gick till: Vad kan jag göra, för att få försoning. Hur får jag frid. Jag skakar i mitt innersta av en ursinnig sorg. Hur blir jag fri.
Hur dödar man det där som härskar ur Ingenting. Det där som förföljer mig, som torterar mig. Det där som hittar varje liten vrå där jag kunde gömma mig. Det där som aldrig låter mig sova. Hur får man ett övertag. Det var det hon ville veta. Det var dit vi strävade. Mot Nånting.
Innan jag lämnade henne ensam. Nu måste jag fortsätta ensam. För stanna kan jag inte. Stanna kan jag inte. Inte i Ingenting. Gå kan jag inte, inte till Ingenting. Jag måste hitta. Jag bara måste. Älskade. Hjälp mig att hitta Nånting. Hjälp mig.
Enligt den kristna tron betyder Kristi död och uppståndelse det att han ställer sig mellan mig och Ingenting, mellan mig som vacklar vid branten och klyftan min förskräckta blick har fastnat vid. Han väcker mig från villfarelsen att Ingenting skulle vara allting.
Fader Heikki Huttunen
ERF:s generalsekreterare