De syrisk-ortodoxa kristna som fick asyl i Sverige på 60- och 70-talen tänkte knappast på sin roll för den kristna trons framtid i Sverige. De var förföljda av statsmakten och den muslimska majoriteten i Turkiet, Irak eller Syrien. De var glada att slippa förtrycket och kunna överleva – för dem var det troligtvis ganska egalt hurdant det landet var som tog emot dem, förutom kanske att det var ett kristet land.
De syrisk-ortodoxa förlorade mycket i och med flykten till Sverige. De hör till sina hemtrakters urbefolkning som har bibehållit den kristna tron och det arameisk-syriska språket genom årtusenden och trots den muslimska erövringen. Utvandringen till Sverige gav dem dock frihet att uttrycka sin identitet och tro på ett sätt som inte var möjligt under omständigheterna i deras hemland. Både den kristna och den nationella identiteten upplever en blomstringstid i flyktingskapet. Hur allt detta utvecklas i växelverkan med det sekulariserade svenska samhället återstår att se.
Den syrisk-ortodoxa kyrkan är livskraftig i Sverige. Inom sitt eget patriarkat representerar församlingarna i Sverige den största befolkningen i Västeuropa. I Sverige är de den största invandrarkyrkan, med nästan 100 000 medlemmar. Trots interna stridigheter har kyrkans liv utvecklats både i traditionellt avseende och med hänsyn till närvaron i Sverige. Syrisk-ortodoxa kyrkans ungdomsorganisation SOKU är Sveriges största kristna ungdomsorganisation med 12 000 registrerade medlemmar!
Den syrisk-ortodoxa erfarenheten står i kontrast till Svenska Kyrkans verklighet. I söndagens (30.11.) Dagens Nyheter berättar en kvinnlig präst, om sina tankar om tron och hur hon trivs bäst utanför kyrkan. Hon beklagar Svenska Kyrkans tröghet och rädsla för förändring och säger att högmässan på söndag morgon tillhör en gammal struktur. Det är lätt att förstå hennes poäng då hon talar om den enskilda människans psykologiska och andliga situation i dagens postmoderna liv. Men det verkar som om hon saknade en syn på hur den kristna tron förmedlas, uttrycks och upplevs i kyrkans liv. Det är paradoxalt att de som talar för kyrkans aktiva engagemang i tiden och samhället ofta verkar ha en synnerligen svag förankring i den kristna kyrkans 2000-åriga identitet och praxis.
I två tusen år har den kristna kyrkan överlevt förföljelse och brist på möjligheter att påverka samhället genom att de har fortsatt att samlas kring nattvardsbordet om söndagarna. Är denna trohet någonting som de syrisk-ortodoxa har som uppgift att påminna Sveriges kristna om? Kan det vara så att flyktingar, som nästan slumpmässigt hamnat i våra nordliga trakter, har en viktig roll i den kristna trons framtid i Sverige?