Ordet fred eller frid innebär frånvaro av kamp och strid och positivt uttryckt säkerhet, välgång och harmoni. Så långt vid känner till har människor i alla tider strävat till säkerhet och harmoni, dvs. fred. Men ofta har detta mål uppfattats som något man når efter kamp och strid, många gånger regelrätt krig. Gud för en religionspsykolog som mig är en allomfattande symbol som i sig fångar in en mängd tankemässiga, beteendemässiga, upplevelsemässiga och kanske framför allt etiska dimensioner. Gudssymbolen har använts och används än idag i oerhört många sammanhang, både i krigiska och fredsbevarande sådana. Jag menar att gudssymbolen som fredsbevarande kraft är något som i högsta grad borde lyftas fram i våra dagar. Det är ett etiskt imperativ som grundar sig på den allmänna etiken, man kunde säga skapelseordningen. Gud som representation i arbetet för fred och frid är en kraftfull symbol, som ingalunda saknar potential i våra dagar. Låt oss se lite närmare på Guds roll i detta sammanhang. Jag börjar med att något belysa kristendomens absoluthetsanspråk.
Kristendomens unikhet
Inom kristendomen finns klara tecken på exklusivitet på samma sätt som det är i en del andra religioner. Exklusiviteten innebär att religionen ser på sig själv som den enda rätta vägen till Gud och till saligheten. De som förespråkar denna linje inom kristendomen hänvisar ofta till en del bibelställen där universalismen verkar träda klart i dagen. Ett av de främsta bibelställena är Joh. 14:6 där det står:”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Ett annat bibelställe av betydelse i detta sammanhang är Petrus tal till de skriftlärde i Jerusalem. Detta återfinns i Apg. 4:12 där det står:”Hos ingen annan (än Jesus Kristus) finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss”. Men i Matteusevangeliets sista kapitel finner vi det verkliga försvaret för kristen universalism, dvs. Matt. 28:19: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar”.
Genom kyrkans historia har universalismen, unikheten kunde man kanske säga, varit ett karakteristiskt drag. I dess namn har mycket förtryck utövats och många religionskrig startats. Också här i Norden har kyrkan länge varit ytterst mån om att behålla sina positioner. I Sverige-Finland var det under praktiskt taget hela 1600-talet och 1700-talet och långt in på 1800-talet omöjligt för vanliga undersåtar att tillhöra någon annan kyrka eller religion än den evangelisk-lutherska, undantagandes de som vid östgränsen tillhörde den ortodoxa kyrkan. Först mot slutet av 1800-talet och framförallt i början av 1900-talet började mer frisinnade idéer växa fram, idéer som betonade individens personliga ansvar för sitt liv och sitt tänkande. Man började alltmer se på individen som en myndig person, som skulle ta ansvar för hela sitt liv.
Idag står vi mitt uppe i en omfattande globaliseringsprocess, som innebär att världens religioner och kulturer möter oss inte bara på resor i främmande länder och i massmedierna utan faktiskt framför våra egna fötter i våra städer och byar. I en sådan här situation blir därför kristendomens unikhetsanspråk allvarligt ifrågasatt. Hur skall man med andra ord förhålla sig till representanter för andra religioner och till religionerna som helhet då man bär med sig en kristen bekännelse? Det är en fråga som blivit högst aktuell i våra dagar. Låt mig komma med några kommentarer till frågan utan att på något viss göra anspråk på att vara uttömmande på detta område.
Det är mycket som skrivits om hur man kan och bör tolka de bibelverser jag citerat ovan. Det finns också flera andra bibelställen, vilka förefaller bekräfta den kristna trons överhöghet, nödvändigheten av en uteslutande kristen bekännelse och ett avståndstagande från all annan religion. Allt detta uppfattas ofta som ett villkor för människans frälsning.
Här kan det inte bli fråga om en grundlig kommentar till de olika bibelställena. Det skulle leda in i en alltför komplicerad exegetisk analys. Men jag vill framhålla att man bör se bibelställena i sitt samtida sammanhang och försöka förstå vad som ursprungligen avsågs. Då kan man bl.a. framhålla det att kristendomen började som en judisk sekt och att en viktig diskussionslinje den första tiden gick kring frågan om alla människor som började tro på Jesus Kristus också skulle bli judar och följa judiska lagföreskrifter. Vi vet att den linje segrade som menade att man inte behövde följa judarnas föreskrifter utan att det räckte med tron på Jesus Kristus, en linje som Paulus talade för. Ett uttalande om att man skall göra alla folk till lärjungar betyder därför att man uppmanar till Kristustro utan bundenhet till den traditionella judendomen. Tanken är alltså inte att alla folk skall införlivas med det judiska folket. Tanken är i stället att frälsningen, Guds rike, skall förmeras. Det betyder att kärleken och rättfärdigheten skall utbredas. ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet” säger Jesus i Bergspredikan som återfinns i Matt. 6:33. Man kan också uttrycka det så att efter Jesu uppståndelse har det inomjudiska perspektivet förändrats. Kristi efterföljare har en uppgift att vittna om ljuset i hela världen. Endast på detta sätt kan Guds rike komma. Nu handlar det alltså om att i ord och handling vittna om hur det rike är beskaffat där kärlek och broderskap råder samt där rättfärdighet är den grundläggande normen i relationerna människorna emellan.
Låt oss efter detta se lite närmare hur man inom olika religioner rättfärdigat våld och hur icke-våldsprincipen växt fram.
Rättfärdigande av våld
Det är ju känt att man inom många religioner och kulturer använder ord som ”crusading spirit”, ”zealotry” och ”acts of assassins” för fanatiska rörelser. Dessa kommer från kristet, judiskt och muslimskt håll men har fått symbolisk betydelse i de flesta fall. Visserligen kan man ännu idag till och med i storpolitiska sammanhang tala om korståg.
Under den vediska tiden i Indien var det inte ovanligt att man åkallade gudarna för att de skulle hjälpa människorna i strider. I Bhagavadgita ges flera skäl till dödande. Bland de argument som ges finns t.ex. att man aldrig kan döda själen: ”He who slays, slays not; he who is slain, is not slain” (”Den som dödar, dödar inte; den som dödas, är inte dödad”). Ett annat argument som ges hänvisar till dharma (den moraliska lagen): det är en plikt för krigarkasten (kshatrya) att döda då man är inblandad i krig. Mahatma Mohandas K Gandhi (1869-1948) som uppskattade Bhagavadgita högt, tolkade skriften allegoriskt och såg kampen som en strid mellan gott och ont. Också han kunde under exceptionella förhållanden tillåta ett visst mått av våld för att undvika ett större ont. Många hindunationalister har tolkat saken så att man kan ta till våld för att försvara Moder Indien (Mother India).
Den buddhistiska principen om ickevåld, ahimsa, som innebär en strävan att inte skada något levande, kan ändå tillåta vissa former av våld. Traditionellt räknar man med fem olika förutsättningar för att någon skall bli beskylld för att döda: man måste konstatera att det man dödar verkligen levt, den som dödar måste veta att föremålet faktiskt var vid liv, den som dödar måste ha haft en avsikt att döda, man måste konstatera en handling som leder till döden och slutligen måste föremålet verkligen ha dött. Det viktigaste argumentet är det intentionella. Att ta till våld i ett försvarskrig kan därför rättfärdigas. Däremot är inte uppenbara erövringskrig tillåtna.
Grundaren av sikhismen Guru Nanak anses allmänt ha varit en fridens man. Dock har radikala rörelser uppträtt inom denna religion, där man försvarat sin tro och sitt territorium, ja till och med försökt uppnå självständighet. Vi behöver bara tänka på problemen vid mitten av 1980-talet då Indira Gandhi mördades.
I Kina och Japan har buddhismen haft ett stort inflytande. Trots det har de kinesiska och japanska traditionerna mycket långt givit berättigande åt våld särskilt då det gällt att utvidga kejsarens makt. Intressant här är samuraj-traditionen som förenar konfucianismen med krigaretik och blivit något av en religiös kult i sig. Det yttersta offret var ett rituellt självmord som oftast företogs i känsla av protest eller av skam.
Ser vi till judendomen och Gamla testamentet finner vi många uttryck för att härskarornas gud är en hämnande och krigisk gud. Trots att det i historien finns flera exempel på krigiska handlingar inom judendomen måste ändå sägas att den rabbinska traditionen huvudsakligen går på ickevåldsprincipen. I den judiska kanon finns många exempel på uppmaningar till fridsamhet och kärleksfullhet. Så t.ex. i Mika 6:8: ”Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av Dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.”
I kristendomen finns både en mycket fridsam tradition och en som uppmanar till visst våld. Den osjälviska kärleken, agape, tar sig uttryck i bl.a. följande ord av Jesus: älska din fiender och be för dem som förföljer dig (Matt. 5:44). Och Jesu bergspredikan i Matteusevangeliet är en plädering för fridsamhet och försoning. Men det finns också ord om att Jesus tog till visst mått av våld. Det gäller inte minst berättelsen om då Jesus drev ut tempelmånglarna. Också det gåtfulla uttalandet: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd” (Matt. 10:34).
Under kyrkans första tider ansåg många kyrkofäder det omöjligt för kristna att tjäna i den romerska armén. Man skulle alltså inte döda. Man höll fast vid ickevåldsprincipen. Efter att kejsar Konstantin den store på 300-talet gjort kristendomen till accepterad religion trädde pacifismen kraftigt i bakgrunden. En kyrkofader som Augustinus gav också sitt berättigande till våld under vissa betingelser. Man har således inom kristendomen kunnat tala om ett rättvist krig, dvs. krig i försvarssyfte och där man genom visst våld uppnår att ännu svårare våld förhindras.
Inom islam är våld berättigat som straff och som försvar mot den icke-muslimska världen. Det senare kallas jihad, ett ord som betyder att arbeta för det goda (sura 3:104-110 i Koranen). Att sträva för det goda kan göras i varje enskilds liv och innebär en daglig kamp mot det onda i vars och ens liv. Det innebär också att hålla ut också när förföljelser och frestelser hotar och vidare att man arbetar för det goda genom självdisciplin, social reformer och utbildning. Men jihad kan även beteckna hela den muslimska församlingens, ummah, kamp mot de otrogna. Detta kallas ofta heligt krig.
Tvångsomvändelser till islam betraktas inte som rättmätiga. Omvändelse till islam bör alltid ske av fri vilja och utan våld. Under historiens gång och icke minst de senaste årtiondena har emellertid olika muslimska stater och grupperingar uppfattat kampen mot västvärlden som berättigat krig och därför förklarat sådan kamp som jihad. Man har enligt den här tolkningen ansett att det är nödvändigt att kämpa för att en islamisk stat skall kunna grundas och diskuterat att militära aktioner är berättigade för att uppnå det målet. Men någon enhetlig kamp inom hela det muslimska området är det dock inte fråga om.
Under flera årtionden har politiska och sociala konflikter ofta urartat i det vi kallar terrorism. Vi finner sådant praktiskt taget över hela världen och med olika religioner inblandade. Man kan se sådana konflikter som ett slags aspekter av politisk ”messianism”, dvs. gudomligt sanktionerat våldsbeteende, vidare som brister i demokratin och dess potential som politiskt konfliktslösningsmedel samt också som en kosmisk kamp med apokalyptiska förtecken.
Pacifism och icke-våld
Vi har alltså sett att våld formulerats och givits visst berättigande inom flera stora religioner. Men det föreligger även en tydlig motrörelse som syftar till pacifism och icke-våld. Bland de mest kända formerna härav är ahimsa, som av Mahatma Gandhi gjordes till en stor livsprincip. Ursprunget härtill kan sökas långt tillbaka i tiden och gjordes till en betydelsefull moralisk princip inom jainismen och också inom buddhismen som vi redan sett. Gandhi utvecklade denna till en metod för såväl kamp som för konfliktlösning och kallade principen satyagraha (’sanningsförståelse’). Det blev hos honom en kraft till kamp för Indiens självständighet.
Och för att upprepa mig litet: i judendomen är ordet shalom – fred – en av de centralaste termerna. Det innebär harmoni och välbefinnande, ett tillstånd där konflikter och krig är fjärran. Detta ord kan användas både för individuella förhållanden och för samhälleliga. I islam har samma ord gått vidare och lyder här salam, något som är ytterst centralt för den muslimska gemenskapen. I kristendomen kan man säga att samma idé fått sitt uttryck i begreppet agapé, den osjälviska kärleken.
Under kristendomens historia har det uppträtt ett flertal rörelser som syftat till icke-våld. Man har då oftast återgått på Jesu bergspredikan. Sådana rörelser är t.ex. waldenserna i Frankrike och norra Italien på 1100- och 1200-talen, helgonet Fransiscus av Assisi, som grundade fransiskanerorden, flera av de tidiga reformatorerna som John Wycliffe i England och Jan Hus i Tjeckien samt ledarna för vederdöparna eller anabaptisterna under reformationstidevarvet på 1500-talet i Europa. Mycket kända för sin icke-våldsprincip har kväkarna blivit. Rörelsen grundades av George Fox i England vid mitten av 1600-talet och spred sig snabbt över till Nordamerika, där den spelade en stor roll främst på 1700-talet.
I modernare tider har vi framför allt inflytandet från Mahatma Gandhi som kommit att betyda en hel del i västvärlden. En kristen pacifist som Martin Luther King Jr har fått betydelse för krigsmotstånd i både USA och Europa. Hans inflytande kan märkas ännu idag bland krigsmotståndare.
Två slags etik
Då vi talar om etiken bör man göra en skillnad mellan det som kunde kallas centraletik och signaletik. Med centraletik menar jag religionernas mer officiella, ideala etik, den som oftast finns nedtecknad i heliga texter och myter och som förs fram i högstämda tal. Vi kan tänka på hinduismens rta, världsordningen i vedatexterna, de viktiga dygderna, satya (sanningsenlighet), dana (givmildhet), dama (återhållsamhet, behärskning) och tapas (enkel livsföring). Vidare kan vi tänka på Buddhas undervisning som källan till etiken i buddhismen. Dess viktiga dygder är samvetsgrannhet, välgörenhet, medlidande avståndstagande, självkontroll och renhet. I judendomen är det lagen, torah, som är grunden för etiken. Målet är shalom, frid, både hos enskilda och i samhället i stort. I kristendomen är det kärleksbudet, agape, som spelar en avgörande roll och i islam är det Koranen med lagen shari’a, vägen, som är riktlinjerna för hur etiken utformas, något jag redan framhållit.
I de stora religionerna finner vi flera uttalanden som på det principiella planet liknar varandra. I buddhismens heliga skrift Dhammapada finner vi följande formulering: ”Ty aldrig upphör hat genom hat, utan det upphör genom vänlighet; det är den eviga lagen”. I det klassiska Kina uttryckte Konfucius sig på detta sätt: ”Det du inte önskar dig, gör det inte åt andra”. Och i judendomens torah finner vi uttrycket: ”Det som skadar dig själv, skall du inte göra mot din medmänniska. Detta är torah”. Och i kristendomen har vi som känt det bevingade ordet: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ockå göra dem; ty detta är lagen och profeterna.” (Matt 7:12).
Man kunde räkna upp flera sådana höga principer i olika religioner men det intressanta är att denna centraletik konvergerar mellan religionerna. Det betyder att de höga principerna om kärlek, barmhärtighet och välvilja återfinns i alla stora religioner. Att inte göra det mot andra som du inte vill att andra skall göra mot dig, är en regel som återfinns med ungefär samma formulering i många sammanhang. Utgående från sådana centraletiska principer borde alltså människorna världen över finna varandra och stödja varandra. Fredens Gud är alltså klart framträdande.
Den andra formen av etik som jag kallar signaletik, går ut på att upprätthålla regler för att stärka den egna gruppen och hålla den avskild från andra grupper. Här kommer vi in på regler för hur man äter, vad man äter, hur man hälsar på varandra, hur man klär sig, hur man smyckar sig, hur sexualiteten får sina uttryck, hur man skiljer mellan man och kvinna, vad som är idealiserat och vad som är förkastligt osv. Det finns med andra ord en uppsjö av olika förhållningsregler inte bara mellan religioner och folkgrupper utan också inom våra stora religioner och deras representanter. Ofta kan till och med relativt närstående grupper upplevas som större hot än sådana som finns på betryggat avstånd.
De signaletiska reglerna har både positiva och negativa effekter. Positivt blir det då man har regler som uttrycker samhörighet och identitet, negativt blir det om man fördömer och ”sataniserar” andra grupper. Ersätter man de centraletiska buden med starka signaletiska regler, kan grupper och individer utvecklas till terrorister och sabotörer. Man gör då en alltför skarp skillnad mellan vi och dem, mellan den egna gruppen som uppfattas som idealet och de andra som farliga, djävulska och destruktiva. Att lära sig känna olika gruppers signaletiska regler för beteende och tänkesätt är viktigt. Det är lika viktigt att lära sig känna igen tecken på då dessa regler utvecklas så att grupper kan börja bekämpa varandra. En fostran i interkulturalism borde här bereda vägen för förståelse religioner och folkgrupper emellan.
Katastrofcentrering i massmedia
Under senare årtionden har globaliseringen blivit ett omtalat begrepp. Det innebär att världen ”krymper”, kontakterna mellan kulturer blir stora och snabbheten i informationsflödet stort. Till allt detta bidrar den massmediala kommunikationen i tidningar och böcker, i radio, på TV, internet osv. Det här gör att människorna snabbt får kunskap om terrordåd och katastrofer som äger rum över hela världen Man möter också på ett helt annat sätt än tidigare andra kulturmönster i massmedierna, ser filmer och video där moraliska värderingar av tvivelaktigt slag exponeras.
För förståelsen av religionerna har detta dubbel effekt. Å ena sidan blir intresset för andra religioner och kulturer större hos särskilt ungdomarna men samtidigt har de en hel del fragmentariska kunskaper som det kan vara ytterst svårt att bygga på eller fördjupa. Den massmediala effekten kan bli så stark att en nyanserad uppfattning om världens religioner har svårt att konkurrera med de starka uttrycken man ofta mött i massmedierna. Det blir lätt så att man hänger upp sig på enskilda detaljer som är iögonenfallande, särskilt i samband med tragiska händelser av ytterlighetskaraktär. Det gör att vi får något som kan kallas katastrofcentrering. Under senare år har särskilt islam varit utsatt för detta på grund av de dramatiska händelser som ägt rum och som massmedia snabbt förmedlat över hela världen. I en undervisningssituation – här talar jag direkt om skolan och universiteten – kan därför talet om krig, kvinnoförtryck, terrordåd, dödsdomar och skandaler av olika slag bli stoff som man gärna berättar för att väcka elevernas intresse och få dem att följa med undervisningen. Har man inte då tillräckligt gedigna kunskaper som lärare att nyansera allt detta kan undervisningen om andra religioner lätt övergå i exotisering, dvs. man tar ut detaljer som är märkliga och intresseväckande och låter dem styra ens egen undervisning. Detta kan då leda till främlingsskapande i stället för gemenskapsskapande. Här kan jag inte låta bli att framhålla betydelsen av god lärarutbildning inom religionsundervisningen.
Religion som upplevelse
En sak som jag ytterligare önskar framhålla är att religiösa traditioner inte enbart är kunskapsmässiga, kognitiva, storheter. De är också väldigt långt emotionella sådana. Det betyder att vi ur rent psykologisk synvinkel kan läras in i en enda religiös tradition fullt ut. Vi kan så att säga börja älska på djupet i stort sett bara ett religiöst symbolsystem. Det är ju det många av oss gjort. Vi kan tillåta oss en parallell och säga att på samma sätt som man älskar sin hustru och kan tillåta sig uttrycket att hon är världens bästa och enda kvinna, så betyder det inte att man för den skull nedvärderar andra kvinnor. Det är med andra ord en emotionell kärleksrelation man därmed uttrycker.
På samma vis är det med religionerna. Vi kan egentligen bara leva oss i en given tradition och få ut maximalt av den. Men självfallet kan vi lära oss mycket av andra religioner och traditioner. Vi kan till och med beundra vissa drag i dem och låta oss påverkas. Men på djupet är man nog bunden till den tradition man lärt sig som barn. Det innebär samtidigt en stor frihet i den andliga sfären, en där symbolerna bör leda oss in i en etik där medmänsklighet, kärlek och välgörenhet får blomma ut. Då blir inte företrädare för andra religioner personer som i första hand bör besegras utan i stället personer som man möter med ett kristet vittnesbörd, ett där medmänsklighet får en stor chans.
Genom en fostrargärning i familj, vänkrets och församling får religiösa symbolvärldar sin mening för den enskilde, något som egentligen aldrig kan tas ifrån individen. Man kan bara under livet nyansera och bygga på dessa symbolvärldar. Kort sagt skapar de transcendensupplevelser hos individerna. Denna religionspsykologiska sida har jag utvecklat mer i mitt teoretiska resonemang som jag benämnt integrerad rollteori. Den kopplar samman vissa känslomässiga faktorer med de kulturbärande symbolerna som religionerna tillhandahåller. Jag går inte närmare in på saken nu.
Människans begränsning
Vi människor är inga övermänniskor eller gudar som har obegränsade möjligheter till insikt, förståelse och engagemang. Vi är begränsade till vår fysik och vårt psyke. Vill man använda lite mer teologiska ordvändningar kan man här säga att det jag nu talar om blir detsamma som Guds medvetna självbegränsning. Gud har nått oss på olika sätt i vår mänskliga begränsning. Guds rike och kyrkan får inte förväxlas med varandra. Vi måste med andra ord skilja mellan missio dei, missio Christi och missio ecclesiae. Det betyder att Guds uppdrag i världen, missio dei, är ett och det förstår vi bara till dels. Kristi uppdrag, missio Christi, är försoningen genom döden och uppståndelsen. Kyrkans uppgift, missio ecclesiae, är mänsklighetens väl, den översvallande kärlekens förverkligande. För att säga sakerna riktigt tillspetsat kan man uttrycka sig så att kristendomen inte är uppfunnen av Jesus. Religionen och härmed också kristendomen finns i och med skapelsen. Hur mycken mångfald bör då inte finnas bland oss människor. Någon sorts absolut enhet i tankar, ord och gärningar är inte målet för vår kristna etik. Strävar man efter detta kan bakom allt dölja sig ett behov av att bestämma, behärska, kontrollera och känna sig säker på sin sak.
Slutord
Kristendomen och en del andra religioner har haft ett absoluthetsanspråk som ibland lett till konflikter och i vissa fall till krig. Att lyfta fram Gudssymbolen som grunden för förståelse folken emellan, som vägvisaren till broderskap och kärlek människor emellan och som det etiska motivet för valet av det goda, är viktigt idag. Det finns traditioner som syftar till våld och motsättningar. Men det finns lika mycket om inte fler religiösa traditioner som lyfter fram medmänskligheten och den ömsesidiga förståelsen. Det är det motivet som idag bör bejakas och lyftas fram. De centraletiska principerna som tenderar att konvergera religionerna emellan bör stärkas. De signaletiska uttrycken, som ibland leder till avståndstagande från representanter för andra grupper än ens egen, bör inte uppförstoras så att de leder till konflikter. Att låta dem blir identitetsskapande för individer och grupper i en öppen atmosfär av förståelse av andra, är däremot naturligt och oundvikligt. Vidare bör vi vara vaksamma över yttringar av katastrofcentrering kring vissa företeelser i våra massmedia och i propaganda överhuvudtaget. Att här ha en ödmjuk inställning och inse att religionerna med sina kraftfulla symboluttryck tar hela människan i anspråk och ger henne värdefulla livsupplevelser, bör vara centralt. Människan har en roll i det vi kunde kalla missio ecclesiae, dvs. i förverkligandet av den översvallande kärleken, vilket självfallet inte är detsamma som allmän flathet. Religionen och Gud finns i och med skapelsen, vilket gör att det finns och bör finnas en mångfald bland oss människor. Någon absolut enhet i tankar, ord och gärningar är inte målet för vår gemensamma strävan.
Vi måste lära oss leva generöst i den religiösa mångfalden. Vi måste lära oss se med öppna och fascinerande ögon på den samtidigt som vi bär med oss vår egen övertygelse och bekännelse. Det genomgripande valet av etiskt slag, nämligen att fred, försoning och förståelse människor emellan är att föredra fram om kamp och strid, är något som vi människor bör göra utgående från våra grundläggande mänskliga och etiska värderingar. Här har vi alltid - om vi bara vill – den kraftfulla symbolen Gud på vår sida som den som ytterst motiverar fred och frid på jorden.