SUOMEN EKUMEENINEN NEUVOSTO

EKUMENISKA RÅDET I FINLAND

FINNISH ECUMENICAL COUNCIL

Hängiven kvinna i en Gudsrädd värld 

Anita Goldman tror på hängivenheten som en helande kraft i en cynisk värld. Foto: May Wikström

I nr 36/2012 (6.9.) publicerades chefredaktör May Wikströms intervju med Anita Goldman. Intervjun hade gjorts i Nordisk ekumenisk kvinnokonferens. Med tillstånd av skribenten publicerar vi denna intressanta intervju.

 

BRINNANDE De mest hängivna mystikerna brann med en glöd där det är svårt att urskilja gränser mellan erotik och galenskap. Anita Goldman ser dem som Guds älskarinnor, som har något att lära oss.

 

Året är 1310. Marguerite Poretes väg mot kättarbålet är ett faktum. Hon har redan tredskats och struntat i inkvisitionens hot – också fastän hennes bok Enkla själar bränts på bål fyra år innan. Den varning hon själv framför i den skriften har hon inte följt:”Jag ber dig, kära dotter, syster och älskade, i Kärlekens namn, om du så vill, säg inget mer om de hemligheter du känner till.” I stället har hon fortsatt förkunna och tala teologi. Förbjudet och farligt för en kvinna under det fjortonde århundradets Europa.

 

Nu vandrar la Porete rak i ryggen mot sin dödsdom. Ensam. Allt sedan hon gripits är de enda hon har sett män. Medlemmarna av inkvisitionen är alla män, rummet hon stiger in i för att få sin dom är fullt av dem.

 

Författaren Anita Goldmans ögon lyser och hela hennes finskurna, exotiska uppenbarelse darrar av entusiasm när hon omsorgsfullt målar upp scenen:

– Och så säger hon till denna kompakta skara ... lyssna bara! Jag tycker det här är så fantastiskt: ”Ni, herrar, tillhör den lilla jordiska kyrkan. Jag, Marguerite Porete, tillhör den stora himmelska kyrkan och jag erkänner inte er rätt att döma mig!”.

 

Orden avslöjar sin samtid

 

För Anita Goldman blev Marguerite Porete en i raden av gestalter som hon valt att presentera för vår tid i boken Guds älskarinnor. Mystiker, är väl egentligen termen för dem hon skriver om, men:

– Det kan man knappast använda längre, för det för tankarna till nåt ”mystiskt”, så jag fann ordet ”hängivenhet” i stället.

 

Orden är i själva verket en av de viktigaste markörerna i tiden, reflekterar hon eftertänksamt som den författare hon är.

– Ett sätt att syna sin samtid är att titta på språkbruket. Vilka ord har fått nya konnotationer? Vilka har fallit i glömska? I vår tid är det ord med snabbhet och fart som gäller. ”Tillväxt”, ”utveckling”, ”frihet” och ”kritiskt tänkande” hör till de positiva orden. De har utmanövrerat sådana ord som ”tradition”, ”ödmjukhet”, ”enkelhet”, ”förtröstan” och ”vördnad”.

– Det sista, ja det luktar underkastelse lång väg i vår tid! säger hon.

 

Själv är något av kronan på verket för oss. Förutom alla de många sammansättningarna det erbjuder tycker Goldman att tänkandet sammanfattas i det nya uttrycket för att bo ensam.

– I vår tid är man inte ensam, nej, ”jag är själv”. Men mitt i all självcentrering finns det en längtan kvar efter den stora berättelsen, ett sammanhang.

 

För dem som längtar stiger de hängivna, de själar som brinner helt, hårt och fullt för sin Gud, fram som fascinerande motbilder. Det var också så Anita Goldman, i sin nyfikenhet, hittade dem.

– Sedan jag fick ett andligt uppvaknande har jag följt andlighetens spår och där också funnit hängivenhetens spår. Där har jag hittat personer från olika religioner och tider. Gemensamt för dem är att de är oerhört radikala och extremt kompromisslösa – och trots det samtidigt också märkligt likartade.

 

För heta för livet

 

Bland de fem porträtten i Guds älskarinnor ryms också en man, den persiske kärlekspoeten Hafez – vars verk Divan är ett nästan lika sannolikt fynd i en iransk bokhylla som Koranen.

 

Mest udda är kanske ändå den indiska helgonpoeten Akka Mahadevi, som förkunnade sin kärlek till Gud genom att gå omkring och sjunga hans ära på landsvägarna spritt naken.

– Hon var för självförbrännande för att klara den här världen. Ändå tycker jag det är paradoxalt att hängivna gestalter som hon har något att ge moderna människor och vår uppgivenhet och cynism. Mot självständighet ställer de tillhörighet, mot försiktighet ställer de hänförelse och mot materialism ställer de gränslös hängivenhet.

 

Anita Goldman pekar särskilt på många ungas inställning till livet.

– Det finns en sofistikerad uppgivenhet hos mina ungdomar som gör mig så förtvivlad! Den inställningen är ett effektivt försvar mot andlighet.

 

Att hon själv som judinna uppvuxen i Sverige så ofta vänder blicken mot kristendomen ser hon bara som naturligt.

– Jag har vuxit upp i en kristen kontext, så det är ingenting främmande för mig.

Andligheten och hängivenheten har blivit något av ett credo, som hon också tror kan hela klyftan mellan kvinnor och män.

– Det är väl var och ens djupaste längtan att få vara levande i sina egna liv.

 

Copyright May Wikström/


Suomen Ekumeeninen Neuvosto / Ekumeniska Rådet i Finland       Eteläranta 8 / Södra kajen 8            PL / PB 210          00131 Helsinki / Helsingfors           Puh / Tfn +358 40 1425 190