SUOMEN EKUMEENINEN NEUVOSTO

EKUMENISKA RÅDET I FINLAND

FINNISH ECUMENICAL COUNCIL

Pia Kummel-Myrskog: Vardagsliv och tro

 

Några veckor efter semestern är jag ännu pigg och lägger därför märke till personer runt om mig. Till exempel på väg hem från jobbet registrerar jag både människor och händelser. Sedan kommer tröttheten och mörkret och man sjunker längre ihop och in i sig själv för att inte släppa ut energi någonstans. Det är trist, men tyvärr verklighet. Den finska sjukhusteologen Irja Kilpeläinen har sagt att helvetet är att alla går förbi och ingen kommer emot och tyvärr är det lite av det vi bjuder på kring november i vår kalla nord.

 

Men nu såg jag riktigt ordentligt i flera sekunder på en man som väntade på bussen vid busstationen. Han hade plastpåse i hand och det tog ganska länge för honom att få fram busskortet, men jag hann se att det fanns där i plånboken, innan min egen buss åkte iväg. Det som på riktigt fångade min uppmärksamhet var att det på hans t-skjorta stod: Suomalainen selviytyjä. Det är alltså finska och betyder Finländsk överlevare.

 

Det var väldigt bra att det stod det, för vid första anblicken kunde man lätt ha trott det motsatta. Att här har vi en man som går under. Ni vet alla dessa människor, kvinnor och män, som man undrar hur de ska klara sig. Som tyvärr inte klarar sig, och orsakerna är så många. Som man ömmar för och som man skäms inför. Skäms för att det är en syster eller broder jag inte tar hand om.

 

Samma dag hade det blivit klart att Irja Askola tyvärr inte kunde delta i vårt samtal och det hade lett till en liten extra tanke-drive hos mig kring temat vardagsliv och tro. Min allra första tanke när min buss åkte iväg blev därför: Hur ser den här mannens vardag ut? Och hur mycket skiljer den sig från min?

 

Är det så, började jag fundera, att graden av hur mycket av vår vardag som präglas av att överleva också påverkar vår tro? Tror den som jämt är hungrig på ett annat sätt en den som jämt är mätt? Och om överlevnad och tro står i direkt proportion, så att mer överlevnadskamp ger större tro, hur ligger vi i så fall till som har det så bra? Hur påverkar vårt välmående vår tro och vår teologi? Vad är det vi går miste om i vår bibelläsning när vi inte behöver läsa bibeln rädda och otrygga och utan tak över huvudet? Är det när vi kämpar för något som vi står i den närmaste relationen till Gud?

 

Den mannen hade nog ingen aning om att han gav upphov till så många frågor. Och jag gjorde som jag brukar göra när jag känner min egen otillräcklighet och samtidigt drabbas av smärta över nöd och brist. I mitt inre kastade jag honom på Herren, enligt uppmaningen från första Petribrev: kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er (1 Pet 5:7).

 

Just kampen för överlevnad är ingen dålig indikator på hur vårt vardagsliv ser ut och hur vår tro formas. Vi kan inte be om nöd över oss själva, men vi kan se att när brist och förlust farit fram så har de kunnat medföra välsignelser. Jag tänker att vi alla sitter med sådana berättelser inom oss, och dem skulle vi kunna dela med varann, om vi vill.

 

Det finns en överlevnadshistoria mera på ett makroplan som jag tycker är så fascinerande. Och eftersom en kvinna är i så central ställning i historien tänkte jag berätta den här och också dra några slutledningar om vardagsliv och tro i den kontexten. Det är mestisernas berättelse från den nya världen.

 

På 1520-talet, bara något år efter att Martin Luther hade spikat upp teser i Wittenberg, tog spanjorerna makten i Mexiko. Den katolska kyrkan tog en kraftig gir västerut, samtidigt som det började krångla till sig i norra Europa. I tio år pressades indianerna hårt, de såg ond bråd död och nya europeiska sjukdomar. År 1531 hade deras heliga platser förstörts, de var övergivna av sina egna gudar men relativt få var döpta till den kristna läran. En ny generation såg dagens ljus som hade europeisk far och indiansk mor. Många barn föddes som resultatet av en våldtäkt. Den indianska kämparandan var kuvad.

 

Just då uppenbarar sig en ung kvinna på det som är ruinerna av ett aztektempel. Hon har mörka drag, men ser inte ut som europé eller från något stamfolk utan som en blandning av båda. Hon talar ett lokalt språk och säger att hon är jungfru Maria som har kommit för att ta hand om det nya folket. Hon önskar att de ska bygga ett tempel åt henne på denna plats. En man från trakten som heter Juan Diego försöker övertala den främmande biskopen att uppfylla jungfruns önskan, men han kräver bevis. Maria uppenbarar sig igen och säger att Juan Diego ska plocka rosor till henne. Han hittar rosor trots att det är vinter och rosor inte hör till den mexikanska floran och Maria lägger dem i hans mantel. När hon sedan slår ut manteln har bilden av henne formats på manteln, ett bevis som även övertygar biskopen.

 

Templet byggs och den starka traditionen kring La Virgen de Guadalupe får sin början i Mexiko. La Virgen är den försonande faktorn, den person som förenar de erövrade med erövrarna, symbolen för det nya land som föds. Hon är den första mestisen, den första mexikanen och alla kan identifiera sig med henne. I dag är hon skyddshelgon för landet och hela Latinamerika.

 

La Virgen är närvarande i allt vardagsliv i Mexiko. Hon är modern som man vänder sig till. Hon har hållit sitt löfte att hjälpa och trösta människor i snart femhundra år, först pilgrimer till fots och sedan de moderna som i dag lämnar in böneämnen via epost. Manteln kan fortfarande ses i hennes basilika som är den mest besökta kyrkan i världen efter St Peterskyrkan i Rom. Ca 14 miljoner besökare har den per år. Det heter att 89 procent av mexikanerna är katoliker men att hundra procent är Guadalupanas. Och mexikanska författaren och nobelpristagaren Octavio Paz har sagt: ”När mexikanerna inte längre tror på någonting, så håller de ändå fast vid två saker: statslotteriet och La Virgen de Guadalupe. Det gör de rätt i, för båda har veterligen fungerat.”

 

Det finns några saker jag avundas latinamerikanerna i deras relation till La Virgen. Det första är modersgestalten. För en utomstående verkar relationen till mamma Maria så varm och okomplicerad. De väntar sig alltid att hon lyssnar och förstår. Jag skulle ibland behöva en gudsmodersfamn att krypa upp i. Min identitet är den lutherska kyrkan och jag gillar Martin Luther, men trots att han kan svara på det intellektuella behovet, så inte är han ju någon famn att hoppa upp i precis. Och om han hörde mig säga det, skulle han bli glad. Han ville aldrig bli någon bild som man tände ljus framför och samtalade med. Det hör inte till den tradition han formade och som är min.

 

Det andra är hur nöd, längtan och tacksamhet så naturligt projiceras på la Virgen. I alla dessa stunder som kallas vardag finns den andliga dimensionen så klart med. Hon är nära därför att hon är mänsklig. Vår kontakt står till det heliga, till allsmäktig Gud. Är avståndet större då eller har vi gjort det större? Jag tänker mig att jag i min vardagliga Gudsrelation önskar moderns närhet och värme blandat med den allsmäktiges nåd, beskydd och helighet.

 

Och även om mycket av berättelsen, livet och gudsrelationen är relaterat till överlevnad, så handlar det sist och slutligen mycket mer om kärlek, kärlek och kärlek. Den som utgår från honom och som vi längtar efter att återspegla i våra egna liv.


Suomen Ekumeeninen Neuvosto / Ekumeniska Rådet i Finland       Eteläranta 8 / Södra kajen 8            PL / PB 210          00131 Helsinki / Helsingfors           Puh / Tfn +358 40 1425 190