SUOMEN EKUMEENINEN NEUVOSTO

EKUMENISKA RÅDET I FINLAND

FINNISH ECUMENICAL COUNCIL

TD Leif-Göte Björklund: Tro och gärningar – frikyrkliga synvinklar

 

Officiella överläggningar och lärosamtal mellan Finlands evangelisk-lutherska kyrka och olika frikyrkliga rörelser och samfund i Finland har hållits sedan början av 1980-talet och fram till idag. I början var samtalen i stor utsträckning praktiskt inriktade på problemområden som frågor kring begravningspraxis, folkbokföring, beskattning, skolornas religionsundervisning och liknande angelägenheter.

 

Detta märks tydligt när man granskar dokument som publicerades efter de allra första samtalen mellan Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och Suomen Vapaakirkko 1983-1984 samt de trepartssamtal som fördes mellan ovannämnda kyrkosamfund och den finländska pingströrelsen i början av 1990-talet. Även om teologiska diskussioner fanns med redan från början, så har de fått ett allt större utrymme i samband med senare förda officiella överläggningar. Åtminstone till en del kan detta bero på att flera praktiska problem helt eller delvis blivit röjda ur vägen och fått en tillfredsställande lösning.

 

Under de lärosamtal som Finlands evangelisk-lutherska kyrka förde med Suomen Metodistikirkko och Finlands svenska metodistkyrka under perioden 2002-2007 stod de teologiska lärofrågorna helt i fokus. Diskussionerna verkar att ha varit betydligt mer omfattande och ingående än de lärosamtal som fördes på 1980-talet och under tidigt 1990-tal. De här samtalen förde fram till en fördjupad ömsesidig förståelse av varandra och till mer än så, fram till ett konstaterande av att det i centrala lärofrågor antingen råder samsyn eller att man står varandra mycket nära. Som ett resultat av dessa överläggningar slöts år 2010 ett avtal, vilket innebär predikstols- och nattvardsgemenskap samt ett ömsesidigt erkännande av varandras ordinerade ämbeten.

 

I rapporten från de finländska luthersk-metodistiska överläggningarna, i punkt 38, återfinns ett direkt citat från den luthersk-katolska Gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen, vilken även Metodistkyrkans världsråd beslöt omfatta vid sitt möte i Söul år 2006: ”Kristi människoblivande, död och uppståndelse utgör rättfärdiggörelsens grund och förutsättning. Därför innebär rättfärdiggörelsen att Kristus själv är vår rättfärdighet och att vi enligt Faderns vilja genom den heliga Anden blir delaktiga av den. Tillsammans bekänner vi: Det är av nåd allena och genom tron på Kristi frälsningsgärning och inte på grund av någon vår förtjänst som vi accepteras av Gud och mottar den heliga Anden, som förnyar våra hjärtan och som rustar oss för och kallar oss till goda gärningar.”

 

Detta faktum att det råder en djup teologisk samsyn mellan kyrkosamfunden och att detta sedan fått praktiska konsekvenser i form av samarbetsavtal, gudstjänst- och nattvardsgemenskap utgör givetvis föremål för stor tacksamhet och en källa till glädje. Den mödosamma ekumeniska vandringen har uppnått ett viktigt etappmål. Samtidigt får detta delmål förhoppningsvis sporra till ytterligare bön, längtan och strävan efter att utvidga gemenskapen till att omfatta fler kyrkosamfund och kristna med annan dogmatisk hemvist. Det råder ju en mycket bred konsensus beträffande läran om rättfärdiggörelsen. Denna konsensus borde rimligtvis kunna få utgöra avstamp till vidgad ekumenisk gemenskap.

 

Redan ”i lärosamtalens barndom” år 1883 kunde man när man var samlade på Sandö kristliga folkhögskola i Hangö för lärosamtal mellan Finlands evangelisk-lutherska kyrka och Suomen Vapaakirkko enhälligt fastslå ”att trons födelse helt är ett verk av den Helige Ande. Människan kan inte i egen kraft finna vägen till Gud eller leva ett trosliv oberoende av den Helige Ande.” Några år senare, närmare bestämt år 1987, konstaterade man vid i Hattula förda officiella överläggningar mellan Finlands evangelisk-lutherska kyrka och Finlands pingstväckelse att det beträffande principen ”genom tron allena” rådde ett betydande samförstånd mellan parterna. I slutkommunikén som godkändes i Jyväskylä år 1989 fastslog man: ”Frälsningen är uttryckligen en gåva av Gud, vilken han ger på basen av Kristi försoningsgärning utan våra egna gärningar. Denna gåva kan tas emot genom tron allena. Det kristna troslivet och de goda gärningarna är en följd av att man har tagit emot denna Guds gåva.”

 

Teologiska samtal mellan den evangelisk-lutherska kyrkan och baptisterna i Finland inleddes i Vasa år 1997. I dokumentet Samtal på gång – Kallade av Jesus Kristus, som utgör ett sammandrag av förhandlingarna under perioden 1997-2012 heter det rätt kortfattat i punkt 16, ursprungligen formulerat i samband med en kommuniké efter förda samtal i Tammerfors år 2000: ”Båda parter förenas av reformatorernas upptäckt av rättfärdiggörelse genom tro. Tron är alltid en Guds gåva och initierad av Gud.”

 

”Rättfärdiggörelse av tro” och ”av nåd allena” är alltså helt avgörande och centrala teologiska sanningar vilka förenar lutheraner och olika frikyrkliga riktningar i vårt land i en stor ekumenisk gemenskap. När vi nu närmar oss reformationsjubileet och i ljuset av den stora teologiska samstämmigheten kunde man beskriva Finlands kristenhet som en enda stor festförsamling. Vad är det då som skiljer oss åt? Redan en granskning av de ovannämnda centrala teologiska sanningarna ger vid handen att det finns skiljelinjer. Hur tillägnar man sig ”rättfärdiggörelsen av tro” (eller: Hur blir man delaktig av ”rättfärdiggörelse av tro”)? Vad innebär begreppet ”nåd”? Det kvarstår verkligen en del teologiska spörsmål att ännu samtala kring.

 

Vid överläggningarna i Hattula år 1987 kom olika uppfattningar tydligt i dagen. Detta uttrycktes så: ”När det gäller frågan om den mänskliga viljans och den mänskliga avgörelsens andel i frälsningen, konstaterade man såväl samförstånd som differenser. Från pingstväckelsens sida betonade man, att en trosavgörelse är möjlig för människan först efter det att Gud väckt henne och att människans salighet är beroende av att hon tar emot Kristus. Den lutherska sidan betonade människans fullständiga oförmåga att kunna medverka till sin frälsning och Guds suveränitet i alla avseenden. De största skillnaderna i uppfattning syntes i uppfattningen av arvssynden, försoningen och den inbördes relationen mellan dopet och tron.”

 

Då Finlands evangelisk-lutherska kyrka och Suomen Vapaakirkko förde underhandlingar på Suomen Raamattuopisto i Grankulla år 1984 tangerades även frågor kring arvsynden och dess konsekvenser samt dopets nödvändighet: ”I fråga om barnens ställning konstaterades från frikyrkans håll, att dessa är delaktiga av frälsningen på grund av Kristi försoningsverk även utan dopet. Sålunda anses inte arvsynden leda till fördömelse. Den lutherska parten anser dopet nödvändigt bl.a. på grund av arvsynden, men framför allt därför, att Guds löfte är knutet till dopet.”

 

Samma problematik diskuteras i Delaktiga i Kristus, slutdokumentet efter samtalen mellan den evangelisk-lutherska kyrkan och metodistkyrkorna i Finland, där det heter: ”Teologiskt ser metodisterna inte människans tillstånd innan hon tror på Kristus riktigt så dystert som lutheranerna. Enligt metodisterna har Kristus genom sitt frälsningsverk utverkat förbarmande åt mänskligheten. I metodistisk teologi uttrycks detta i allmänhet med begreppet ’förekommande nåd’ (previenent grace).”

 

I de dokument som sedan första hälften av 1980-talet publicerats efter förda lärosamtal mellan lutheraner och olika frikyrkliga riktningar har man alltså klart och tydligt lyft fram det som entydigt förenar, läran om rättfärdiggörelse av tro, men inte heller blundat för det som åtskiljer i trosuppfattningarna. Jag vill dock mena att man klart kan skönja en skiftning eller nyansering i senare förda lärodiskussioner i relation till de tidigare. Vid de lärosamtal som fördes under 1980- och 1990-talen stannande man vid att konstatera vad som förenade och vad som åtskiljde. I dokumentet Delaktiga i Kristus från år 2010 går man ett steg längre. Här finns en tydlig tendens att försöka tolka den andra partens teologiska ställningstaganden i ett så fördelaktigt ljus som möjligt. Medvetet försöker man bygga broar över teologiska skiljevatten. Uppenbarligen förefanns det en stark vilja att gå varandra långt till mötes. I punkt 54 återfinns i anslutning till en diskussion kring metodisternas uppfattning av helgelsen följande intressanta formulering om ”Att växa i rättfärdiggörelse”: ”Metodisternas lära om att den kristna växer i att äga frälsningen och knyts till Kristus allt fastare, är en fråga som lutheranerna kan godkänna, även om den har behandlats i ringa mån. Den så kallade spiritualitet som under de senaste decennierna väckt intresse i den lutherska kyrkan talar om en längtan efter en sådan självupplevd och allt djupare medvetenhet om Kristus och hans Andes närvaro som metodisterna avser när de talar om att växa i tron.”

 

Dessa textrader och tankegångar hämtade ur dokumentet Delaktiga i Kristus ger upphov till olika reflektioner och följdfrågor. Kan nya teologiska formuleringar eller begrepp av typen ”att växa i rättfärdighet” hjälpa oss fram till fördjupad ekumenisk förståelse och gemenskap?    Kan olika andliga strömningar i tiden tänkas påverka teologiska ställningstaganden? Kanske inte riktigt så, men de kan kanske bereda marken för en större beredskap för och villighet till att vinna samförstånd. Då blir eventuellt konklusionen den att det skulle löna sig att söka vinna en sådan gemenskapsskapande spiritualitet.

 

Källor:

Delaktiga i Kristus

Kristuksessa osalliset Delaktiga i Kristus. Suomen ev. Lut. Kirkon kirkkohallituksen julkaisuja 2010:6. Kirkkohallitus, Helsinki 2010.

 

Dialogues

Dialogues with the Evangelical Free Church of Finland and the Finnish Pentecostal Movement. Documents of the Evangelical Lutheran Church of Finland 2. Church Council for Foreign Affairs Ecclesiastical Board, Helsinki 1990.

 

Samtal på gång

Samtal på gång! Kallade av Jesus Kristus. Sammandrag av de teologiska samtalen mellan Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, Suomen Baptistikirkko och Finlands svenska baptistsamfund 1997-2012. Baptisternas seminarieförening r f, Vasa 2014.

 


Delaktiga i Kristus 2010, 99.

Dialogues 1990, 12.

Dialogues 1990, 38.

Samtal på gång 2014, 11.

Dialogues 1990, 38.

Dialogues 1990, 15.

Delaktiga i Kristus 2010, 97.

Delaktiga i Kristus 2010, 104-105.



Suomen Ekumeeninen Neuvosto / Ekumeniska Rådet i Finland       Eteläranta 8 / Södra kajen 8            PL / PB 210          00131 Helsinki / Helsingfors


Lahjoita Suomen Ekumeenisella Neuvostolla on Poliisihallituksen myöntämä rahankeräyslupa. Keräysnumero on RA/2021/1503 ja keräys on käynnissä koko Suomessa Ahvenanmaata lukuunottamatta.
Donera  Ekumeniska Rådet i Finland ordnar en penninginsamling med tillstånd från Polisstyrelsen. Insamlingsnumret är RA/2021/1503. Insamlingen pågår  i hela Finland förutom på Åland.