SUOMEN EKUMEENINEN NEUVOSTO

EKUMENISKA RÅDET I FINLAND

FINNISH ECUMENICAL COUNCIL

Närmare varandra i Kristus

I mitt skrev jag att jag i den här bloggen ska ge exempel på hur ekumeniken har gjort ”mitt liv större, bättre och rikare”. Och det första jag då tänker på är förstås människorna. Jag är så glad att den ekumeniska rörelsen i Finland har gett mig tillfälle att lära känna och samtala med kristna från många kristna samfund, för det har gett mig en bättre bild av Kristus.

 

Bilden är från en av de liturgier som firades på gården intill Hangö ortodoxa kyrka coronasommaren 2020.”Just en situation som den som råder nu kan hjälpa oss att leta efter nya sätt att ta emot Gud och hans kärlek,” skriver kardinal Anders Arborelius i . Han fortsätter: ”Vi vet att den heliga skrift är Guds ord, där han talar till oss. Genom kyrkan, som är själva ursakramentet, kommer han som är kyrkans huvud och brudgum oss till mötes. Jesus har identifierat sig med de fattiga och utsatta för att vi skall ta emot honom i dem och visa dem vår kärlek. Varje människa är Guds avbild och kan på ett eller annat sätt visa oss på honom.”

 

Varje människa är Guds avbild och kan på ett eller annat sätt visa oss på honom. Det är det som för mig också finns i den ekumeniska rörelsen. För om jag bara är villig att se till dem som praktiserar sin tro på ungefär samma sätt som jag, då är det ju som om jag bara ville se på en liten del av den mosaik som sammantaget kan visa oss Gud.

 

Vår (tillsvidare) enda nordiska kardinal lyfter också fram dopet, något som förenar kristna över tid och rum: ”Genom dopet har vi fått det lilla frö av Guds helighet och eviga liv, som sedan kan växa och utveckla sig, så att vi blir mer och mer Kristus-lika,” skriver han.

 

Det är en teologi som jag förstår mig på. Vi ska se Kristus i våra medmänniskor, men vi ska också själva sträva efter att bli mer Kristus-lika. Och i båda delarna tror jag alltså att vi ska dra nytta av varandra och varandras insikter, inte bara på individnivå, utan också på kyrko- och traditionsnivå.

 

I en församlingsgemenskap kan det lätt gå så att man fokuserar på sitt eget och glömmer att se hur mycket gott andra församlingar och gemenskaper har att ge. Ju fler pusselbitar jag får av andra, desto helare blir jag förhoppningsvis själv som människa, bara jag är villig att ta emot dem.

 

I sektionen för finlandssvensk ekumenik har vi traditionen att vi i samband med våra sektionsmöten besöker våra medlemssamfund och inleder mötet med en presentation av det samfundet eller den lokalen. Någon gång mot slutet av 1990-talet var det och församlingen på Annegatan i Helsingfors som stod värd för mötet och jag fick nåden att där föra ett samtal om bland annat kaffe. Om någon två dagar senare hade frågat mig vad jag lärde mig av det mötet skulle jag antagligen ha svarat att jag nu vet att adventister inte dricker kaffe och att jag nästa gång vi har möte hos dem ska se till att jag har tankat ordentligt före mötet. Men nu, drygt 20 år senare, märker jag att jag ofta tänker på det mötet, för det jag tog till mig var ändå mer än kaffe eller inte kaffe. I och med att jag häromåret blev biten av en fästing och utvecklade s.k. köttallergi har jag fått sluta äta och dricka både det ena och det andra. Och då har det varit en tröst att tänka på alla de bröder och systrar i Kristus som från början har försökt se till att de inte är beroende av stimulantia.

 

Av bröder och systrar i östkyrkan har jag också fått lära mig mycket. En bro mellan öst och väst var fader Robert de Caluwé (1913–2005), en katolsk präst och ikonmålare som firade mässan enligt bysantinsk rit i det dåvarande Ekumeniska centret i Esbo. Att ha gått i mässan där några gånger gav mig ändå inte tillräckliga förhandskunskaper för den heliga liturgin i , som jag bekantade mig med på allvar när jag för många år sedan om somrarna började gå i ortodoxa kyrkan i Hangö eftersom det var kortare väg till sakramenten där än till den katolska mässan i Helsingfors. Alla söndagar var det ju inte liturgi i Hangö heller, så i praktiken har jag nu länge parallellt deltagit i liturgin och mässan. I början hade jag svårt att orientera mig i liturgin, jag formligen bländades av allt ljud och alla färger, och kände mig konkret hemlös utan en bänk att placera mig i, men i takt med att jag vande mig började jag se likheterna och den återkommande tillgången till liturgin har fördjupat och berikat min syn på och förståelse av den katolska mässan, även när jag trodde att det jag var ute efter var en kortare väg till eukaristin.

Så mitt råd idag är att utnyttja den möjlighet som coronan ger att delta i andra samfunds liturgier. Inte på bekostnad av den egna traditionen, utan vid sidan av den. Ta tillfället i akt i påsk och följ med en streamad gudstjänst från ett annat samfund.

 

Det påminner mig om något som biskop Paul Verschuren, som i tiden döpte mig, sa i en ekumenisk predikan i Åbo domkyrka år 1976. Det är lika sant idag som då (här i min svenska översättning av den finska predikan som har publicerats i boken In Christo Omnes – Piispa Paul Verschurenin saarnoja ja paimenkirjeitä – Predikningar och herdabrev av biskop Paul Verschuren, Katolinen tiedotuskeskus. Helsingfors, 1984):

 

Den stora insatsen i det ekumeniska är inte att alla katoliker ska bli lutheraner eller tvärtom, utan i att både katoliker och lutheraner ska bli bättre troende i sina egna kyrkor. Vi behöver inte vara rädda att det här ska leda till en trångsynt konfessionalism. Vi behöver inte vara rädda att det ska försvåra utvecklingen mot enhet. Jag är övertygad om att ekumeniken hjälper varje kyrka att ständigt utreda om den verkligen följer Guds uppenbarelses budskap. En större trohet mot den egna kallelsen ger en rikare teologi, ett rikare kristet liv och en tydligare bild av vad som är äkta och väsentligt i kyrkans liv. En katolik som blir en bättre katolik finner inte i sista hand påven, utan närmar sig Kristus, och en lutheran som fördjupar sig mer i sin tro finner inte Luther utan Kristus. Och på så sätt kommer de i Kristus närmare varandra.


Och det är precis det vi i sektionen för finlandssvensk ekumenik också vill bidra till med den här bloggen: att vi i Kristus kommer närmare varandra!

 

Vi har börjat stilla veckan – , beroende på tradition och språkbruk – och går mot påsk. Och det gör vi tillsammans, för påsken är den samma för alla oss som är kristna, även om vi markerar den på olika sätt (och i vissa fall vid olika tidpunkt), för som vi kan läsa i Hebreerbrevet (13:8): ”Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet.”

 

Jag önskar er alla riklig nåd och Guds välsignelse under slutet av fastan och stor påskglädje när festens tid är inne!

***
Fler bilder från liturgien som firades  på gården intill Hangö ortodoxa kyrka coronasommaren 2020 finns





Sara Torvalds




Suomen Ekumeeninen Neuvosto / Ekumeniska Rådet i Finland       Eteläranta 8 / Södra kajen 8            PL / PB 210          00131 Helsinki / Helsingfors