SUOMEN EKUMEENINEN NEUVOSTO

EKUMENISKA RÅDET I FINLAND

FINNISH ECUMENICAL COUNCIL

Sara Torvalds: Mellan öst och väst

Fader Andreas Salminen (t.v.) tar en bild av Ekumeniska Rådets generalsekreterare Mayvor Wärn-Rancken, biskop Matti Repo, Pistis ry:s ordförande Siiri Klubb och Fides Ostiensis ordförande Alma Laukkanen vid överräckandet av utmärkelsen Ekumenisk gärning 2021.

 

Den 21 mars samlades Ekumeniska Rådet till . För mig blev det den första fysiska ekumeniska träffen sedan coronapandemin började och jag verkar ha klarat mig fast .

 

Det var trevligt att träffa gamla vänner och bli bekant med nya, som det alltid är i ekumeniska sammanhang. Eftermiddagens seminarium om ett var intressant, men det som jag upplevde starkast var årets mottagare av utmärkelsen .

 

Utmärkelsen gavs nämligen i år till samarbetet mellan ämnesföreningarna vid Östra Finlands universitet, och . Till Fides Ostiensis hör de studerande som studerar västlig teolog, medan Pistis är föreningen för de studerande som studerar ortodox teologi.

 

Och just nu, när det pågår ett krig mellan öst och väst, känns det samarbetet oändligt viktigt.

 

Utmärkelsen påminde mig om att jag i något av många samtal om kriget förklarade den kyrkliga mångfalden i Ukraina med orden ”de ligger på gränsen mellan öst och väst, precis som vi”.

 

Precis som vi, men ändå inte

 

Min pappa var i tiden Svenska Yles korrespondent i Moskva (och blir ). Jag minns tydligt ett samtal vid köksbordet hemma när han förklarade att det finns en grundläggande skillnad mellan oss och Ryssland och det är avsaknaden av ett fungerande civilsamhälle.

 

Just det uttalandet tror jag inte att jag skulle ha lagt på minnet om han inte hade förklarat varför.

 

Förklaringen ligger i livegenheten, sa han. Våra bönder var fria och tog ansvar för sina egna och varandras liv (tänk ) och även de obesuttna hade en frihet som helt saknades i det feodala Ryssland. Varje år kunde pigor och drängar här i väst fritt välja hos vem de jobbade och det betydde ju i förlängningen att den bonde som ville behålla sina anställda inte hade råd att behandla dem illa.

 

I det tsarens Ryssland var situationen en annan. En livegen bonde fick inte lämna sin hemby utan feodalherrens tillstånd och kunde säljas med jorden han brukade långt in på 1800-talet.

 

Den där dagen för länge sedan förklarade min pappa att en sådan historia har bidragit till en kultur där man accepterar det överheten gör på ett helt annat sätt än hos oss.

 

Symfonin blir kakofoni

 

Den inställningen till makten förklarar kanske också att man inom den ryskortodoxa kyrkan har utvecklat ett ideal om ”symfoni”, när den kyrkliga ledningen och den världsliga ledningen är på samma linje, i stället för att se det som sin uppgift att agera samvete åt staten.

 

Fram till år 1905 var det förbjudet att lämna den ryskortodoxa kyrkan; att konvertera till någon annan tro var straffbart.

 

Revolutionen 1917 gjorde förstås att skutan svängde, men i Sovjetunionen blev troende förföljda, vilket också hindrade att en sund maktbalans uppstod mellan kyrka och stat.

 

Idag splittras den ortodoxa kyrkofamiljen framför våra ögon. Det sker inte bara på grund av kriget i Ukraina, tror jag, utan för att det mellan kyrkorna har funnits inbyggda spänningar som nu kommer i dagen, gamla sår som inte har läkt.

 

Där man skulle önska höra de östkyrkliga rösterna tala samstämt i en äkta symfoni blir det i stället hjärtskärande gräl.

 

Som när Georgiens ortodoxa kyrkas metropolit Iobi om kriget häromdagen.

 

”Idag blir allting avslöjat. Ni säger att Ryssland är ett ortodoxt land. Och visst, så kan det vara, men dess ledare är inte ortodoxa”, dundrar metropoliten. ”I sitt beteende, i sina beslut är de inte ens kristna. De är kristna endast i ord, inte i handling.

 

Men han tog också tillfället i akt att påminna om att Ryssland har ”dödat våra patriarker, fördrivit våra präster, förföljt våra tempel, förbjudit oss att be på vårt modersmål”.

 

Gamla synder kastar långa skuggor och vi kommer att skörda frukterna av länge än, befarar jag.

 

”De har ingen fred”

 

Jag ber vill avsluta med några ord lånade från av Ryssland och Ukraina till Jungfru Marias obefläckade hjärta, men först måste jag besvara frågan: Vad i all världen är en vigning till Jungfru Marias obefläckade hjärta?

 

Jo, det innebär helt enkelt att påven – och alla biskopar och präster som hörsammade påvens kallelse – på ett speciellt högtidligt sätt ber Jungfru Maria att be för det här specifika ämnet, i det här fallet Ukraina och Ryssland. Finland har också för flera år sedan vigts åt Jungfru Marias obefläckade hjärta, fast då var påven inte inkopplad, utan det skedde lokalt.

Varför gör man det då? Jo, för att man i åminnelse av bröllopet i Kana tänker att Maria är bättre än de flesta på att få Gud att lyssna: ”De har inget vin” (Joh 2:3).

Så man kanske kunde säga att det här är det katolska sättet att globalt säga om Ukraina: ”De har ingen fred”.

 

Jag ber:

 

Du, havets stjärna, låt oss inte förlisa i krigets storm.
Du, det nya förbundets ark, inspirera planer och vägar till försoning.
Du, "Himlens jord", för Guds harmoni tillbaka till världen.
Släck hatet, lugna hämndlystnaden, lär oss att förlåta.
Befria oss från krig, skydda världen från kärnvapenhotet.
Du rosenkransens drottning, väck i oss behovet av att be och älska.
Du den mänskliga familjens drottning, visa folken syskonskapets väg.
Du fredens drottning, ge världen fred.

 

* * *

 

Här hittar du de tidigare inläggen på -bloggen:

 






Sara Torvalds




Suomen Ekumeeninen Neuvosto / Ekumeniska Rådet i Finland       Eteläranta 8 / Södra kajen 8            PL / PB 210          00131 Helsinki / Helsingfors


Lahjoita Suomen Ekumeenisella Neuvostolla on Poliisihallituksen myöntämä rahankeräyslupa. Keräysnumero on RA/2021/1503 ja keräys on käynnissä koko Suomessa Ahvenanmaata lukuunottamatta.
Donera  Ekumeniska Rådet i Finland ordnar en penninginsamling med tillstånd från Polisstyrelsen. Insamlingsnumret är RA/2021/1503. Insamlingen pågår  i hela Finland förutom på Åland.