SUOMEN EKUMEENINEN NEUVOSTO

EKUMENISKA RÅDET I FINLAND

FINNISH ECUMENICAL COUNCIL

Bernice Sundkvist: Bikt i evangelisk-luthersk tradition  

 

Bikten har en tradition som är betydligt längre än den evangelisk-lutherska. I Nya testamentet talas om hur människor ”gör bot” eller ”bättring”. I den tidiga kyrkan ställdes frågan hur man ska handskas med synder som individen begått efter dopet. Under de följande århundradena utvecklades en kyrklig praxis med en offentlig och förpliktande bekännelse av synd som småningom allt mer kom att ske enskilt och hemligt.

 

För den lutherska reformationen kom frågorna kring bekännelse av synd, botgöring och avlösning att bli den utlösande faktorn, manifesterad i Martin Luthers teser år 1517. Luther var kritisk till den samtida kyrkans bruk som i hans ögon gjorde teologin otydlig. Han avskaffade inte bikten, men gjorde den frivillig. Att tala om bikt är alltid att tala om både teologi och praxis. I den här artikeln vill jag kort redogöra för vardera utifrån ett evangeliskt-lutherskt perspektiv.

 

Biktens teologi

 

Termen bikt betyder egentligen bekännelse. Att bikta sig är att bekänna sina synder. Sammanhanget för bikten är individens relation till Gud. Till bikten som akt hör också att bli befriad från sin skuld, att få ”Guds förlåtelse”, avlösning eller absolution. I luthersk teologi ligger betoningen på avlösningsmomentet. I avlösningen återupprättas den tillitsfulla relationen mellan Gud och den biktande, alltså den relation som upprättats i dopet. Det avlösande momentet kan tillika upplevas som en befriande kraft i individens liv. Synd är ett begrepp som primärt hör samman med människans gudsförhållande, synd innebär uppror mot Gud. Onda ord och handlingar drabbar samtidigt medmänniskor och i det ljuset kan de bedömas som juridiskt eller moraliskt oriktiga. Synd innefattar därför orättfärdiga handlingar. Förlåtelsen innebär inte att onda handlingar glöms bort eller att individen fråntas ansvaret för sina medmänskliga relationer.

 

Det var i fråga om avlösning från synd som Luther reagerade starkast mot samtidens kyrka. Det fanns teologiska betoningar som enligt Luther fördunklade avlösningens realitet, tydligast kom de till synes i bruket av gottgörelse och särskilt den sk. avlatshandeln. Det var framför allt mot den som Luthers 95 teser riktade sig.

 

Den positiva grunden för en bikt som leder till den biktandes avlösning från skuld inför Gud ligger enligt evangelisk-luthersk tolkning i Guds handlande. Den akt i vilken den biktande bekänner sin synd och mottar avlösning kallas ibland också botens sakrament, även om den evangelisk-lutherska kyrkan formellt har bara två sakrament, dopet och nattvarden. Luther såg i alla dessa kyrkliga handlingar ett gemensamt, övergripande drag. Alla tre pekar på Kristus som det egentliga sakramentet, på honom som utgett sig själv genom sitt lidande, sin död och uppståndelse till försoning mellan Gud och världen.

 

Denna gärning förstås inte bara som en handling i det förflutna, utan så att Kristus ständigt är närvarande och delar ut frukten av sin gärning. Det sker där denna gärning förkunnas som ett löfte att sätta tro till för den som hör. När den biktande hör orden om ”att Gud av nåd, för Jesu Kristi skull, förlåter dig alla dina synder”, då är biktmottagarens ord förenade med Guds löfte om förlåtelse och ska i denna teologiska mening uppfattas som Guds egen röst, Guds egen förlåtelse, Guds återupprättande av relationen med den biktande här och nu. I linje med denna tolkning ingick i den gamla formuleringen från Luthers hand frågan till den biktande: ”Tror du att den avlösning som jag nu förkunnar för dig är Guds förlåtelse?”Denna fråga kan också ingå enligt ett alternativ i nu gällande biktformulär.

 

Botens sakrament innehåller alltså ett yttre bekännelsemoment, men det återspeglar också en inre ånger, vilken i evangeliets ljus kan övergå i tro på Guds barmhärtighet. Luthers tolkning av bikten hänger samman med hans nya syn på evangeliet, att evangeliet är både Guds handlande en gång i Kristus och den fortsatta uppenbarelse av Guds handlande med mänskligheten som går ut i förkunnelsen av detta evangelium. De enskilda sakramenten har inte olika nåd, även om situationen är olika i dop, nattvard och bot. De ger alla ”syndernas förlåtelse, liv och salighet” genom att de alla bygger på ordet-Kristus, de ger löfte om att Gud vill människan väl för både tid och evighet, och de kan bara besvaras med tro och tillit.

 

Den här synen på avlösning betyder att också predikan kan ha avlösningens funktion. Luther menade själv att ingen predikan kan vara utan avlösning, därför att predikan är evangelium i funktion och evangeliet är avlösande, befriande, liksom det även är livgivande. Det här resonemanget ska förstås utifrån tanken på predikans teologiska syfte, det betyder inte att varje predikan innehåller formuleringar ur biktformuläret.

 

Med denna förståelse av evangelium och avlösning blir det också klart att avlösning kan förmedlas utan formella biktsamtal. Att det kan fungera så framgår också i beskrivningar finländare gett av sina erfarenheter av bikt. De har berättat hur själavårdande samtal som förts med vilja att lyssna och möta det svåra, med förståelse och empati i en ”nådens atmosfär”, för dem har haft en befriande funktion (Kettunen 1998).

 

Biktpraxis

 

Den som vill bekänna sina fördömliga handlingar inför Gud kan vända sig till en präst och begära bikt. Bikten sker i ett personligt samtal. Bikten är reglerad enligt Kyrkoordningen: ”Församlingen skall dra försorg om själavården ... och bereda tillfälle till enskild bikt” (KO 4:1, 5:1,1). Det finns ett utarbetat formulär för bikt i Kyrkohandboken (för den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, 2004) och det ingår även i psalmboken (för den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, 1986). Formuläret är kort och kan följas helt eller delvis. Det som förväntas ingå i en formell bikt är den biktandes bekännelse i fast eller fri form och avlösningsorden uttalade av biktmottagaren.

 

Biktmottagaren måste enligt evangelisk-luthersk tolkning inte vara präst. Det kan också vara en församlingsanställd eller annan person som har den biktandes förtroende. Ändå är det förståeligt att människor ofta vänder sig till en präst. Det är inte alltid lätt att hitta en person som kan lyssna till svåra saker. Det handlar om förtroende för biktmottagaren, men även om tilltro till professionalitet. Till professionalitet hör också tystnadsplikten. De stränga krav som präglar den absoluta tystnadsplikten är unik för kyrkan (se Kyrkolagen 5:2, 6:12, 6:3). Bikthemligheten bygger på en mycket gammal tradition.

 

Bikt och själavårdande samtal

 

Den evangelisk-lutherska syn på evangelium och avlösning som jag redogjorde för inledningsvis får konsekvenser för biktpraxis. De formulär och anvisningar som finns för bikt behöver inte nödvändigtvis följas för att biktens syfte ska uppnås. Jag vill till slut diskutera vad detta betyder för tanken på ett ”återupplivande” av bikttraditionen.

 

Under slutet av 1900-talet kan man säga att bikten fick en viss renässans i evangeliskt-lutherskt kyrkoliv. I samband med gudstjänstformulär påminns om bikt. Tomasmässan ökade medvetenheten om möjlighet till bikt. Biktformuläret togs med i Psalmboken. Samtidigt är tanken på ett återupplivande av bikttraditionen problematisk. Bikten hade sin klara plats i en kristendomstolkning som hade tonvikten på synd–förlåtelse. I dagens värld talar vi om nöd på ett mer mångfasetterat sätt, där också människans upplevelser av det svåra utgör en betydelsefull aspekt. I ett formellt biktsamtal är denna sida av nöden nedtonad. Det heter bara kort i Kyrkohandbokens anvisningar att ”ett själavårdande samtal kan föras i anslutning till bikten”.

 

Ett själavårdande samtal ger utrymme för människans ambivalens i ett slags gränsland där den gamla livsberättelsen med alla dess svårigheter och misstag lever kvar samtidigt som individen söker vägar till förändring. Förändring är en långsam process och själavårdaren kan bli den samtalspartner tillsammans med vilken det omöjliga får utsägas, nya tankar prövas, känslor bearbetas utan att de skadar andra. Tystnadsplikten gör samtalet till ett rum att fatta mod och mogna i. I detta samtal kan ingå frågor om skuld, men sådant som inte är skuld, utan snarare upplevelser av sorg, skam och ångest kan åtskiljas från den äkta skulden. I ljuset av en luthersk teologi om avlösning som uttryck för ett återskapande av tilliten till Gud, är det teologiskt sett en rimlig tolkning att själavårdssamtalet kan befria individen till ett växande i denna tillit.



Suomen Ekumeeninen Neuvosto / Ekumeniska Rådet i Finland       Eteläranta 8 / Södra kajen 8            PL / PB 210          00131 Helsinki / Helsingfors


Lahjoita Suomen Ekumeenisella Neuvostolla on Poliisihallituksen myöntämä rahankeräyslupa. Keräysnumero on RA/2021/1503 ja keräys on käynnissä koko Suomessa Ahvenanmaata lukuunottamatta.
Donera  Ekumeniska Rådet i Finland ordnar en penninginsamling med tillstånd från Polisstyrelsen. Insamlingsnumret är RA/2021/1503. Insamlingen pågår  i hela Finland förutom på Åland.