SUOMEN EKUMEENINEN NEUVOSTO

EKUMENISKA RÅDET I FINLAND

FINNISH ECUMENICAL COUNCIL

Fader Paolo Nguyen Toan Tri: Om botens sakrament – bikten ur katolskt perspektiv  

 

För en del människor kan en biktstol i en katolsk kyrka kännas avvisande redan med sin blotta existens. Samtidigt är det ofta just bikten som lockar människor till Katolska kyrkan. Alla människor vill befrias från skuld, få tillfälle att börja om från början för att kunna gå vidare igen.

 

Synd och skuld

 

Det är inte ”inne”, inte modernt att tala om bot och bättring, eller om synd och skuld. En del människor påstår att skuld inte finns och att skuldkänslor bara handlar om överdrivna sociala och moraliska krav, sådant som påtvingas oss av religionen. Ändå vet var och en av oss i sig själv att vi är ofullständiga: i tankar, ord, gärningar eller underlåtelse.

 

Det sägs om vissa helgon att de har känt att de själva var stora syndare. Många tycker att det är en överdrift. I själva verket har de heliga ändå känt och upplevt Guds kärlek mer än andra människor. I ljuset av Guds kärlek har de också upplevt sitt eget, förskräckliga mörker. Ju mer en människa lär känna Gud, desto bättre förstår hon vad synden är.

 

Vi kan inte tala om synd utan att tala om tro. För en troende betyder synden alltid ett ställningstagande mot Gud, en förnekelse av allt det han i sin kärlek erbjuder oss. För den troende innebär synd att han handlar mot evangeliet, mot allt det som kärleken till Gud, till medmänniskan och till oss själva kräver av oss. För en kristen finns synden endast mot bakgrunden av tron, mot en bakgrund av den levande tro på Gud som samtidigt innefattar tron på Kristus, som Gud har sänt oss, och på kyrkan, som fortsätter att sprida Kristus på jorden i den Helige Andes kraft.

 

Det finns två faktorer som har gjort att folk i Katolska kyrkan biktar sig mindre än man gjorde förr. Den första är bristen på skuldkänslor och att det känns svårt att erkänna sin skuld för en representant för Kyrkan. Men den största orsaken till biktens nedgång är ändå bristen på tro eller att tron är svag.

 

Förlåtelsens många ansikten

 

Katolska kyrkan erkänner många sätt att be om och få syndernas förlåtelse. De sätt som Bibeln förespråkar (fasta, bön och givande av allmosor) uttrycker en omvändelse i förhållande till en själv, i förhållande till Gud och i förhållande till nästan (Matt. 6:1-18).

 

-         I Herrens bön ber vi som kristna: ”Förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.”

 

-         Den som vid dagens slut ser tillbaka och ber en bön i ånger uttrycker på så sätt en vilja till omvändelse, en vilja att börja om från början. Den människan kan lita på att Gud förlåter honom eller henne.

 

-         Den som övervinner sin stolthet och ber sin medmänniska om förlåtelse blir förlåten av den människan men också av Gud.

 

-         När någon avstår från något för att hjälpa en annan, ska vi minnas att ”kärleken gör att många synder blir förlåtna” (1 Pet 4:8).

 

Vid sidan av de här sätten har Kyrkans sakrament en viktig ställning när det gäller att syndernas förlåtelse.

 

-         I dopet befrias vi från synden; vi blir Guds barn och medlemmar i Kyrkan.

 

-         I eukaristin blir Kristi offer, som har försonat oss med Gud, närvarande. Jesu blod ”har utgjutits för er och för de många till syndernas förlåtelse”.

 

-         Inför döden eller när man är svårt sjuk får troende syndernas förlåtelse i de sjukas smörjelse. (Jak 5:14-16)

 

-         I botens sakrament – bikten – ger Kyrkan med Kristi fullmakt syndernas förlåtelse för synder som troende har begått efter att de har blivit döpta. Genom att göra oss skyldiga till en allvarlig synd förlorar vi vår koppling till Gud, vi upphör alltså att befinna oss i ett tillstånd av nåd, och sårar Kyrkan, som är Kristi kropp. I sin barmhärtighet är Gud beredd att förlåta oss våra synder och återupprätta den kontakt som har brutits. På så sätt följer Guds stående erbjudande om omvändelse och försoning i botens sakrament den kristna genom livet, från dopet till döden.

 

(KKK 1131: Sakramenten är verksamma tecken på nåden, instiftade av Kristus och anförtrodda åt kyrkan. Genom dem förmedlas det gudomliga livet åt oss. De synliga riter med vilka sakramenten firas betecknar och förverkligar de nådegåvor som utmärker varje sakrament. De bär frukt i de människor som tar emot dem med de förutsättningar som krävs.

--- Att Gud har bundit sig vid sakramentens tecken är något som är förpliktigande för oss, inte honom. Av oss väntar sig Gud tro. Tron är ett villkor för mottagandet av ett sakrament.)

 

Varför har vi botens sakrament utöver dopet och nattvarden?

 

KKK 1420: Genom den kristna initiationens sakrament tar människan emot det nya livet från Kristus. Men detta liv bär vi ”i lerkärl” (2 Kor 4:7). -- Detta nya liv som vi har fått som guds barn kan genom synden försvagas och rent av gå förlorat.

 

Aposteln Johannes säger: ”Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss” (1 Joh 1:8).

 

KKK 1426: -- Men det nya livet som man tagit emot i den kristna initiationen har inte tagit bort den mänskliga naturens bräcklighet och svaghet, inte heller den böjelse för synd som traditionen kallar begärelse, som finns kvar hos de döpta för att de skall prövas i det kristna livets kamp, och därvid få hjälp av Kristi nåd.

 

”Varför ska synderna bekännas för en präst och inte direkt till Gud?”

 

Endast Gud kan förlåta synder. Eftersom Jesus är Guds son sa han om sig själv: ”Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden” och botade och förlät den lame mannen hans synder (Mark 2:1–12). Med sin gudomliga auktoritet ger den uppståndne Jesus makten att förlåta till sina apostlar, så att de ska utöva den förmågan i hans namn: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.” (Joh 20:22–23).

 

Försoningens sakrament är alltså Kristi påskagåva till sin Kyrka. När han gav apostlarna sin egen makt att ge syndernas förlåtelse ger Herren dem också makten att försona syndare med Kyrkan. ”Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen” (Matt 18:18).

 

è Försoningen med Kyrkan kan inte skiljas från försoningen med Gud.

 

KKK 1443: I sitt offentliga liv förlät inte Jesus bara synder, utan visade också på verkan av denna förlåtelse: Han förde syndare som fått förlåtelse tillbaka till Gudsfolkets gemenskap, varifrån synden hade avlägsnat eller till och med uteslutit dem. Ett mycket tydligt tecken på detta är att Jesus ger syndare tillträde till sitt bord, en handling som på ett häpnadsväckande sätt samtidigt uttrycker Guds förlåtelse och syndarens återkoms till gemenskapen i Guds folk (jfr Luk 19:9).

 

Synden är inte en privatsak. Synd har alltid en gemenskapsdimension, eftersom varje döpt människa är en lem i Kristi mystiska kropp, Kyrkan. Synden bryter inte bara min relation till Gud, utan också min relation till mina medmänniskor och till Kyrkan, för ”[l]ider en kroppsdel, så lider också alla de andra” (1 Kor 12:26a).

 

Alla synder, även de som är hemliga, berör på något sätt också andra människor, inte bara mig själv. På Kyrkan återspeglas den synd som en kristen begår därför att syndaren är kristen, en medlem i Kyrkan. Allting jag gör, gör jag som medlem i kyrkan. Allt gott jag gör bidrar i slutändan till uppbyggnaden av Kyrkan och allt ont jag gör sårar och skadar Kyrkan. Varje synd som begås av en kristen berövar Kyrkan en bit av dess trovärdighet – Kyrkan ska ju förkunna kärlekens budskap.

 

Ingen förföljelse av kristna har gjort Kyrkan så mycket ont som de synder som dess medlemmar har begått och ingenting är mer illa för Kyrkan än om Kyrkan själv inte är trovärdig. Synden gör det budskap om Guds kärlek som har anförtrotts Kyrkan ihåligt och tomt. Därför är vi inte skyldiga bara inför Gud, utan också inför Kyrkan. Därför ska också synderna sonas inför en representant för Kyrkan.

 

Kyrkan gör tydlig skillnad mellan dödssynd och andra synder. En dödssynd är ett allvarligt brott mot Guds lag som begås vid fullt medvetande och med full avsikt och det är just för att man ska få sådana synder förlåtna som botens sakrament finns.

 

Naturligtvis kan man bikta även mindre synder och det rekommenderas också. ”Precis som vårt hem behöver vårt hjärta städas regelbundet.” Att bekänna mindre synder hjälper oss att fostra vårt samvete, bekämpa våra dåliga böjelser och utelämnar oss till Kristus för bättring så att vi förkovras i vårt liv i Anden, så att vi är barmhärtiga såsom Gud är barmhärtig.

 

KKK 1467: Med hänsyn till ömtåligheten och storheten i denna tjänst och den respekt man är skyldig den mänskliga personen förklarar kyrkan att varje präst som hör bikt har absolut tystnadsplikt när det gäller de synder som hans biktbarn bekänner för honom, med risk för att annars ådra sig mycket stränga straff. /--/ Denna hemlighet, som inte medger några undantag, kallas ”sakramentalt insegel” ty det som den som biktar sig har anförtrott prästen är för framtiden ”förseglat” av sakramentet.

 

Firandet av botens sakrament

 

KKK 1491: Botens sakrament består av samtliga tre handlingar som den som biktar sig utför och av prästens avlösning. Den biktandes handlingar är följande: ånger, bekännelse eller yppande av synderna för prästen och föresatsen att fullgöra tillfyllestgörelsen och de gärningar som hänger samman med denna.

 

-         Ånger

Ånger är en tros- och viljehandling. Att ångra sig gör man lugnt och sansat: det är en människas insikt om sin synd och skuld kopplad till en vilja till bot och bättring och en förtröstan på Guds godhet. Utan ånger finns ingen förlåtelse.

 

-         Att bekänna synderna för en präst:

”Om den sjuke skäms att visa sitt sår för en läkare kan läkekonsten inte bota det den inte känner till.” (den helige Hieronymus)

 

-         Tillfyllestgörelse eller bot

Absolutionen tar bort synden, men den rättar inte till allt det som synden har förvridit och gjort illa. Därför får den som biktar sig en viss ”botgörelse” för att reparera de skador som synden har orsakat (t.ex. bön, givande av en gåva, barmhärtighetsverk).

Botgörelsen gör oss till medarvingar med den uppståndne Kristus, ”om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet” (Rom 8:17b).

 

Den vanliga formen av botens sakrament är att den troende biktar sig privat. Sakramentet kan också firas inom ramen för en gemensam gudstjänst där den gemensamma delen följs av en personlig syndabekännelse och individuell absolution.

 

På ett tredje sätt kan sakramentet firas endast i allvarliga situationer, och då handlar det om allmän bikt och allmän absolution. En sådan allvarligt trängande situation kan komma på fråga då en större grupp människor riskerar omedelbar död och prästen eller prästerna inte har tillräckligt med tid för att höra varje persons individuella bikt. För att absolutionen i sådana fall skall vara giltig måste de troende ha för avsikt att bikta eventuella allvarliga synder i en privat bikt så fort som tillfälle ges.

 

Botemedel

 

I Kyrkans historia har man ofta betonat att botens sakrament är som en domstol: Den biktande är både åtalad och åklagare och prästen är som en domare som fäller domen och bestämmer straffet. Men bikten är ändå mera som en medicin, ett botemedel, än som en domstol. I bikten leder prästen den troende till Kristi botgörande, helande, kraft. I enlighet med liknelsen om den förlorade sonen är bikten den väg som prästen använder för att ledsaga tillbaka till Gud Faders nåderika och förlåtande kärlek alla de människor som har tappat bort sig från Faderns hus, eller som riskerar att lämna det huset.

 

Bikten hjälper den troende att känna sig själv bättre och ger kraft att fortsätta på bättringens väg.

 

Naturligtvis kan det ofta kännas tungt för en människa att bekänna sin egen synd och skuld, eftersom det förödmjukar hennes högmod och ställer henne inför sin egen fattigdom. Men det är ju precis det vi behöver; vi lider av att innesluta oss själva i en illusion av skuldfrihet och av att vi då också sluter oss från andra människor." (kard. J. Ratzinger, presskonferens 5.2.2002)

 

Bikten skyddar oss mot självbedrägeri och är en medicin mot högmod.

 

Trygghet

 

I botens sakrament möter vi den uppståndne Kristus och vi vet vad han har sagt så vi har tryggheten att de synder vi bekänner blir förlåtna. De synderna tvättas bort i och med den absolution som prästen förmedlar. I bikten har vi rätt att tro på Guds barmhärtighet och nåd och vi vet med säkerhet att våra synder blir förlåtna. Det ger oss ett gott samvete, själsfrid och andlig tröst.

 

Hopp

 

Botens sakrament är ett bestående tecken på att Gud aldrig vänder en människa ryggen, oberoende av vilka synder hon gör sig skyldig till, utan att Han alltid är villig att ge oss en ny start, en ny möjlighet att vara Hans barn. Bikten är hoppets sakrament. Synden skadar relationen mellan två parter. Det kan inte människan ensam reparera. Det är Gud som måste rätta till det som blivit fel och ont. Samtidigt visar det varför syndarens situation aldrig är hopplös. Eftersom den andra parten i relationen som har skadats är Gud är ingen synd sådan att det inte finns någon väg ut.

 

Glädje

 

Botens sakrament gör oss katoliker lyckliga i vår tro och i våra liv. Genom bikten kan vi förstå varför fadern i liknelsen om den förlorade sonen sade: ”Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen” (Luk 15:32). Vi får själva uppleva vad Kristi ord betyder: ”Guds änglar [gläder sig] över en enda syndare som omvänder sig.” (Luk 15:10) I bikten upplever vi den obeskrivliga befrielse som absolutionen ger oss. Vi upplever Guds barns frihet från ett klandrande samvete och kan igen glada möta Gud och våra medmänniskor. I syndernas förlåtelse börjar himlen. I den förlåtelse som äger rum i bikten finns en försmak av den utlovade, eviga lyckan hos Gud.

 

Sammandrag

 

I botens sakrament försonar Gud människan med sig själv genom Kyrkans ämbete. Det handlar framför allt om en försoning mellan Gud och människa. Prästen tar i Kyrkans namn emot syndabekännelsen och ger i Guds namn syndernas förlåtelse, absolutionen.

 

Absolutionen befriar syndaren från det eviga straff som en dödssynd har ådragit honom eller henne. Den befriar också från det timliga straff som en mindre synd ger upphov till.

 

Den andliga verkan av botens sakrament är alltså

- försoning med Gud som ger den botfärdige nåden tillbaka;

- försoning med kyrkan;

- efterskänkande av evigt straff som man ådrar sig genom dödssynd;

- efterskänkande - åtminstone delvis – av timliga straff, som är en följd av synden;

- frid, samvetslugn och andlig tröst;

- tillväxt i andlig kraft för den kristna människans kamp (KKK 1496)

 

Försoning är framför allt en barmhärtig Guds gåva och initiativ till människorna.

 

Källor:

Katolska kyrkans katekes (Bokförlaget Catholica, 1996), KKK nr 1420-1498.

Johannes Paulus II, Den apostoliska förmaningen Reconciliatio et paenitentia, Försoning och ånger (2.12.1984)



Suomen Ekumeeninen Neuvosto / Ekumeniska Rådet i Finland       Eteläranta 8 / Södra kajen 8            PL / PB 210          00131 Helsinki / Helsingfors


Lahjoita Suomen Ekumeenisella Neuvostolla on Poliisihallituksen myöntämä rahankeräyslupa. Keräysnumero on RA/2021/1503 ja keräys on käynnissä koko Suomessa Ahvenanmaata lukuunottamatta.
Donera  Ekumeniska Rådet i Finland ordnar en penninginsamling med tillstånd från Polisstyrelsen. Insamlingsnumret är RA/2021/1503. Insamlingen pågår  i hela Finland förutom på Åland.