SUOMEN EKUMEENINEN NEUVOSTO

EKUMENISKA RÅDET I FINLAND

FINNISH ECUMENICAL COUNCIL

Gerd Snellman: Förlåtelsens praktik i den laestadianska väckelsen  

                                                                  

Den laestadianska väckelserörelsen uppstod i Nordkalotten kring prästen och vetenskapsmannen (botanikern) Lars Levi Laestadius (1800–1861). Den egentliga väckelsen räknas ha börjat vårvintern 1846 i Karesuando. Den spreds snabbt genom missionsskolor och evangelisationsiver.

 

En annan förgrundsgestalt är kateketen Johan Raattamaa (1811–1899). Den laestadianska väckelserörelsen fanns år 2001 i bl.a. Finland, Sverige, Norge, Ryssland, Estland, USA och Kanada. Samma år fanns 18 förgreningar av laestadianismen. De tre med flesta anhängare var 1) Suomen Rauhandyhdistysten Keskusyhdistys (SRK eller gammallaestadianismen) med ca 115 000 anhängare, 2) Esikoiset (de förstfödda i Finland, västlaestadianer i Sverige) med ca 25 000 anhängare och 3) Rauhan Sana med ca 24 000 anhängare. Till Rauhan Sanafamiljen hör a) Laestadianernas Fridsföreningars Förbund (LFF), b) Rauhan Sana (LYRS), c) Alta-laestadianismen, d)Östlaestadianismen i Tornedalen och e) Apostolic Lutheran Church of America (ALC).

 

Bakgrund till bikttraditionen inom den laestadianska väckelsen

 

Bruket av ”nycklarna” grundar sig på uppfattningen om det allmänna prästadömet, det konungsliga prästerskapet i 1Petr 2:4 – 9.

Kom till honom, den levande stenen, som visserligen är förkastad av människor men är utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer som Gud tack vare Jesus Kristus tar emot med glädje. Det står nämligen i Skriften: Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall aldrig komma på skam. För er som tror är den alltså dyrbar, men för dem som inte tror har den sten som byggnadsarbetarna kastade bort, blivit en hörnsten, en stötesten och en klippa till fall. De stöter emot den därför att de inte lyder ordet. Så var också bestämt om dem. Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.

 

Det konungsliga prästerskapet har blivit anförtrodda binde- och lösenycklarna i Matt 16:19.

Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.

 

Det finn flera teorier om hur bikttraditionen i den laestadianska väckelserörelsen fick sin början. Enligt en teori ska Johan Raattamaa efter studier år 1848 ha funnit att bikt och avlösning var helt i linje med Luthers lära. Han avlöste människor i syndanöd i missionsskolan. (T ex Zidbäck 1937). Alternativet är att Johan Raattamaa uttalade avlösningen år 1848 åt en väckt tjänsteflicka vars sorg strax förbyttes i glädje. (Miettinen 1942, hänvisar till Laitinen A.) Raattamaa skulle då personligen ha blivit övertygad om att förfarandet var riktigt efter att ha läst Joh 20: 22, 23.

 

Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: Tag emot den helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.

 

Miettinen (1942) anser att avlösningen första gången användes i Markittavaara i Gällivare år 1853. Vidare sägs att Laestadius skulle ha förhållit sig avvaktande till avlösningen i början (Miettinen). Då Laestadius har berättat om sitt möte med Milla Clemensdotter (lappflickan Maria) i januari år 1844 har han inte sagt något om avlösning i den bemärkelse som den har kommit att användas inom rörelsen.

 

Raattamaa säger dock 40 år senare om Laestadius:

Men han fattade den [saligheten] inte förrän lappflickan Maria sade till honom, att han måste tro sina synder förlåtna sådan som han nu är. Då fick han frid genom tron på Jesus och började predika med Andens kraft. (Brännström s 21).  

 

En teori är att Raattamaa och Laestadius tillsammans skulle ha studerat Bibeln i prästgårdskammaren i Karesuando och ur den sökt efter himmelrikets nycklar för de väckta, som inte kunde få någon ro för sin själ. (Brännström s 22)

Hur den laestadianska bikttraditionen uppstod är således inte helt klarlagt. Med tiden växte traditionen med offentlig och enskild bikt fram. Laestadius ansåg att offentlig bikt var nödvändig (1860-talet) men godkände också enskild bikt. Krav på offentlig bikt avskaffades i mitten av 1870-talet.

 

Bikten inom Rauhan Sana -gruppen

 

Bikt innebär att bekänna sin synd och höra avlösningsorden: att synden är förlåten ”i Jesu namn och blod”. Således en annan form än den lutherska avlösningen ”i Faderns, och Sonens och den helige Andes namn”. Avlösningsorden kan variera. Man betygar att synden är förlåten ”i Jesu namn och blod” och att den biktande får tro detta ”till frid, frihet och glädje”. Man kan även intyga att den biktande får ”tro i Herrens Jesu dyra namn och dyrt utrunna försoningsblod” att synden är förlåten. Bikten är ett nådemedel som kopplas till samvetet. Om samvetsrösten som uppmanar till bikt ignoreras dör tron.

 

Begreppet bikt används inte ofta bland laestadianerna själva. Man talar om bättring i dagligt tal, vilket kan innebära den första omvändelsen (att komma till tro och motta syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod) och/eller den dagliga bättringen (samvetsreningen). Förståelsen av de båda begreppen är identisk. Bättring eller bikt innebär att man ångrar, bekänner och avstår från synden samt att man tror att Gud av nåd för Kristi skull förlåter synderna.

 

Frågan om vilka synder som kräver bikt brukar besvaras med katekesens ord:

”För Gud skall man bekänna sig skyldig till alla synder, jämväl till dem vi icke känna, såsom vi göra i bönen Fader vår; men för biktfadern skola vi bekänna endast de synder, som vi veta utav och förnimma i hjärtat”.

Det finns enskild bikt och offentlig bikt. Allmänt har man ansett att en synd som är allmänt känd fordrar allmän bikt. Den kan ske i bönehuset eller i en i en större eller mindre samling av trossyskon. Mottagare av bikt kan vara vem som helst, ung eller gammal, man eller kvinna i det andliga prästerskapet. Biktmottagaren har fullmakt att förkunna avlösningen.

 

Biktens praktik in på 2000-talet

 

Bikten praktiseras fortfarande inom väckelsen. Den har en dubbelfunktion; den är en trons frukt och en förutsättning för tro. Bikten har fortfarande sin plats i bättringens och botens sammanhang. Det finns trons bikt – en tvivlande som vill försäkra sig om sina synders förlåtelse samt kärlekens bikt – vid försyndelser mot medmänniskor. I den allmänna avlösningen inom ramen för förkunnelsen kan åhörarna uppmanas till enskild bikt om det finns särskilda synder som oroar samvetet. Detta för att man ska erhålla verklig frid. Till bikten hör att gottgöra skador som synden har åsamkat en motpart och att avhålla sig från att synda framöver. Det har funnits tendenser att reglera och begränsa bikten. T ex att den endast kan brukas bland laestadianer.  Vidare har man allmänt ansett att syndabekännelse inför en icketroende motpart även kräver bekännelse inför ett trossyskon, för att få avlösning ”i Jesu namn och blod”.

 

Bikt praktiseras i hemmen mellan samtliga familjemedlemmar. Det finns hem där det till kvällsritualen har hört inte bara aftonbön utan även tröstande avlösningsord utan särskild syndabekännelse. Samvetets roll betonas. Samtidigt påpekas att samvetet behöver justeras mot Guds ord. Biktens betydelse i samband med firandet av nattvard har betonats. Biktmottagaren är bunden av tystnadsplikten. Biktläran och -praxisen kan i någon mån anses diffus och varierande inom väckelserörelsen. Detta gäller exempelvis frågor i anslutning till döden: Hur går det om man dör utan att hinna bikta sig? Bikten kan tyvärr också missbrukas.

 

Personliga reflektioner

 

En fungerande biktpraxis innebär trygghet och frid. Det finns rum för misslyckanden eftersom Guds nåd är ”överflödande”. Bikten är bra för parrelationen och för relationerna inom familjen.

 

Källor

Brännström Olaus: Den laestadianska själavårdstraditionen i Sverige under 1800-talet. 1962.

Leivo Seppo: Jeesuksen nimessä ja veressä. I Iustitia 14/2001.

Raittila Pekka: Lestadiolaisuus 1860-luvulla. 1976.

Talonen Jouko: Lestadiolaisuuden hajaannukset. I Iustitia 14/2001.

Wentin Erik: Laestadianismen i svenska Österbotten 1963.

Hellstrand Kurt: skriftligt meddelande 2010.



Suomen Ekumeeninen Neuvosto / Ekumeniska Rådet i Finland       Eteläranta 8 / Södra kajen 8            PL / PB 210          00131 Helsinki / Helsingfors


Lahjoita Suomen Ekumeenisella Neuvostolla on Poliisihallituksen myöntämä rahankeräyslupa. Keräysnumero on RA/2021/1503 ja keräys on käynnissä koko Suomessa Ahvenanmaata lukuunottamatta.
Donera  Ekumeniska Rådet i Finland ordnar en penninginsamling med tillstånd från Polisstyrelsen. Insamlingsnumret är RA/2021/1503. Insamlingen pågår  i hela Finland förutom på Åland.