SUOMEN EKUMEENINEN NEUVOSTO

EKUMENISKA RÅDET I FINLAND

FINNISH ECUMENICAL COUNCIL

Mikael Sundkvist: Ångerns mysterium  

 

Bikten räknas till ett av den ortodoxa kyrkans sakrament eller mysterier (grek. mysterion), som den östliga termen lyder. Det gäller en förrättning som undergått förändringar under århundradenas lopp. Synen på dess plats i kyrkans liv har varierat. Därtill ansluter själva sakramentshandlingen till övriga inslag i den ortodoxa andligheten, och det är inte alltid självklart, hur gränserna skall dras. I det följande söker jag närma mig biktens sakrament utifrån några centrala övertygelser och bruk i den ortodoxa kyrkans liv.

 

På den finländska beskrivs bikten på följande sätt: Ångerns sakrament innebär att människan återvänder till gemenskapen med Gud, i vilken hon ingått genom dopet och från vilken hon har fjärmat sig till följd av sina felaktiga val. - - - Upptagande i kyrkans gemenskap föregås alltid av bikt. Också då en person inte på lång tid har besökt kyrkan och gått till nattvarden är det på sin plats att först gå till bikt.


Bikt och medlemskap

Bikten har att göra med medlemskapet i kyrkan. En konvertit till ortodoxa kyrkan går först till bikt, sedan följer dopet och/eller myrrasmörjelsens (konfirmationens) sakrament, slutligen nattvardsgång. En medlem, som genom sina synder fjärmat sig från dopets nåd, bör gå till bikt. Då dopets verklighet realiseras i firandet av nattvarden, innebär ett försummande av nattvarden också ett slags svek mot dopets gåva. Därför uppmanas personen gå till bikt innan han eller hon återvänder till kyrkans eukaristifirande.

 

Bikt, nattvard, medlemskap i kyrkan – dessa aspekter hör ihop. Bikten återför personen till den eukaristiska gemenskapen där medlemskapet i kyrkan aktualiseras, förverkligas. Det direkta förhållande mellan deltagande av det ena Brödet och medlemskap av Kristi kropp som aposteln Paulus uttrycker i Första Korinthierbrevet lever starkt i den ortodoxa kyrkans självförståelse: ”Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd” (1 Kor. 10:16b-17).

 

Bikten är ingångsporten till kyrkans gemenskap, och denna gemenskap manifesteras i den eukaristiska gemenskapen. Under de första århundradena av kyrkans historia åskådliggjordes detta förhållande av det sätt botfärdiga kristna togs emot; det gällde sådana som förnekat tron under förföljelserna eller begått en allvarligare synd. Bottiden kunde räcka  flera år. De ångrande tilläts först stå i kyrkans förrum, sedan stå med fram till att Ordet hade förkunnats, sedan iaktta det påföljande eukaristifirandet, slutligen inte bara iaktta utan även ta emot nattvarden. Ångerns process var riktad mot det eukaristiska bordet, vilket botgörarna närmade sig steg för steg.

 

Bikt och andlig vägledning


Ett annat perspektiv som bör anläggas bikten gäller den starka traditionen av andlig vägledning i den ortodoxa kyrkan. Bland 300-talets fäder och mödrar i den egyptiska öknen framstod vissa som särskilt benådade som vägledare, och dessa uppsöktes och konsulterades. Den kristne är kallad till helighet, men vägen dit är svårframkomlig. De som tagit sig långt på den gemensamma vägen blev till följd av sin erfarenhet vägledare.

Många av dessa monastiska vägledare saknade prästvigning, men förmågan att genom sina ord lösa upp de knutar synden slagit i de hjälpsökandes själar gav dem en roll som förmedlare av nåden, vilket ju är det centrala innehållet i ett sakrament.

 

Det föreligger exempel i kyrkans historia, där karismatiska munkar utan prästvigning har i praktiken fungerat som biktfäder, och ibland rentav meddelat avlösning. Här är gränsen mellan den sakramentala förättningen, som endast en präst kan utföra, och livet i Kristus, där erfarenhetsbaserad kunskap väger tyngst, något otydlig. Också i dagens ortodoxa kyrka finns exempel på karismatiska munkar som inte är präster men vilka uppsöks av mängder av folk för andlig vägledning.

 

Vi har här två perspektiv – bikten dels som återvändade till kyrkans eukaristiska gemenskap, dels som ett fötroendefullt samtal om vägen till ett sannare kristet liv. De två har i praktiken ofta flätats samman. I t.ex. finländsk praxis har alla präster rätten att höra bikt, och förutom syndabekännelsen förs i vanliga fall också ett samtal om den biktandes andliga liv.

 

Det finns dock en poäng i att hålla de två perspektiven isär. Faran att åsamka andlig skada är överhängande om en prästvigd biktfar antar rollen som andlig vägledare utan att själv ha luttrats och av sina medkristna godkänts rollen som starets, den ryska term för andlig vägledare som ibland också används på svenska.

 

Bikten som läkande


I den ortodoxa kyrkan beskrivs synden ofta i medicinska termer. Människonaturen är insjuknad i synd, de konkreta synderna är symtom på denna sjukdom. Denna diagnos anses gälla samtliga människor. I ortodox samtidslitteratur brukar detta holistiska perspektiv på synden ställas i kontrast mot ett mera juridiskt perspektiv i Västkyrkan. Generaliseringar innebär ofta förenklingar. En blick bakåt i kyrkohistorien visar dock på skillnader i traditionerna. Som exempel kan nämnas hur man försvarade bruket att döpa barn. I Öst förkastade man Augustinus uppfattning att barnen döps för att deras synder skall förlåtas; man ansåg att de inte ännu hade kunnat synda. Arvssynden såg man inte som ärvd skuld, utan som ärvd dödlighet, en fördärvad natur, som i sinom tid med all säkerhet uttrycker sig i konkreta synder. I dopet upptas barnet i Kristi gemenskap, träder in det nya livet. Dopet är ”en glädjens livklädnad, en ljusets klädnad”, som Theodoretos av Cyrus uttryckte det på 400-talet.  (Se Meyendorff 1995: 214-20.)

 

Väl insjuknad i synd, och ställd inför konkreta synder, föreskrivs ånger som det primära botemedlet. De råd och förmaningar biktfadern eller den andliga vägledaren ger skall uppfattas som läkemedel, vilka anpassas för den situation personen i fråga befinner sig i. Målet är att finna vägar framåt, vägar som främjar personens tillfrisknande från den själsliga åkomma de bekända synderna vittnar om.

 

Detta grundperspektiv leder till att de konkreta synderna blir under bikten sekundära och att en erfaren andlig vägledares förmaningar kan variera från fall till fall fastän den konkreta synden som bekänts är den samma.

Ansatsen att se förbi synderna för att fokusera det egentliga problemet har sin bakgrund i den monastiska rörelsens strävan till en djupgående omvandling av människans inre. Redan på 300-talet kritiserade Basilios den Store en sådan uppdelning mellan stora och små synder där endast de stora ansågs allvarliga. Kyrkofadern inskärpte, att också en till det yttre liten synd är stor i den mån den behärskar personen i fråga.

 

Det ortodoxa frälsningsbegreppet spelar en avgörande roll i frågan om biktens natur. Frälsning uppfattas framför allt som en fortgående process, där människan genom ånger och iakttagelse av Kristi budord långsamt öppnar sig för nåden. Det gäller ett samspel mellan människan med rätt till självbestämmande och Gud som valt att skapa denna fria varelse. Att Gud är barmhärtig och önskar människans frälsning råder det inget tvivel om; den ortodoxe söker inte efter den rätta mekanismen för sin rättfärdiggörelse, motsatsförhållandet mellan tro och gärningar har aldrig haft den aktualitet som det – åtminstone tidigare – hade i Västkyrkan. Frälsning innebär att den befläckade Gudsbilden i människan renas, för att människan med odelat hjärta skall kunna älska Gud och erfara hans nåd. Det ryske helgonet Serafim av Sarov (1754-1833) förklarade denna process som att människan låter det nya liv som givits henne i dopet träda i kraft, vilket sedan syns i personens reella förvärvande av den Helige Andes gåva. Den mångdimensionella ortodoxa biktpraxisen måste ses mot bakgrund av grundläggande föreställningar som dessa för att bli begriplig.

 

Kristus som förrättaren av biktens mysterium


Prästen hör bikten, men den tas emot av Kristus. Prästen har en dubbel roll: han är det instrument varigenom Kristi nådefulla närvaro realiseras, men han är också en medbroder, som inför Herren tillsammans med den biktande ber och söker vägledning. Det är också väsentligt att påminna om, att även präster biktar sig inför sin egen biktfar.

 

Biktens huvudperson är Kristus själv, han som tog emot Petrus’ och synderskans tårar. Denna medvetenhet om att stå inför Herren understryks av biktens konkreta inramning. Både prästen och den biktande står vända mot en ikon framför vilken ett kors och evangeliet är uppställda på en lutande läspulpet; tillsammans står de inför Kristus, för att genom den ofta smärtfyllda bekännelsen söka läkedom mot syndens skadegörelse i själen. Bikten är en djup andlig upplevelse av hur ångerns mysterium kan leda ut i frihet.

 

Se, mitt barn, Kristus står här osynlig och tar emot din bekännelse. Var därför inte skamsen eller rädd, och dölj ingenting för mig, utan säg mig utan tvekan allt du har gjort, så skall du få förlåtelse av vår Herre, Jesus Kristus. Se, Hans heliga bild är här framför oss; och själv är jag endast ett vittne, som inför Honom bär vittnesbörd om allt det du säger mig. Men om du döljer något för mig, skall din synd bli större. Se därför till att du, sedan du kommit till Läkaren, inte går härifrån utan att ha blivit botad.

Ur den ryska ordningen för bikt

 

Erickson, John H., The Challenge of Our Past: Studies in Orthodox Canon Law and Church History (Crestwood, NY: St Vladimir’s Seminary Press, 1991);
Meyendorff, John, Bysantinsk teologi: Historik och lära (Skellefteå: Artos: 1995);
Ware, Kallistos, ‘The Orthodox Experience of Repentance’, i The Inner Kingdom (Vol. 1 of the Collected Works; Crestwood, NY: St Vladimir’s Seminary Press, 2000) 43-57.



Suomen Ekumeeninen Neuvosto / Ekumeniska Rådet i Finland       Eteläranta 8 / Södra kajen 8            PL / PB 210          00131 Helsinki / Helsingfors


Lahjoita Suomen Ekumeenisella Neuvostolla on Poliisihallituksen myöntämä rahankeräyslupa. Keräysnumero on RA/2021/1503 ja keräys on käynnissä koko Suomessa Ahvenanmaata lukuunottamatta.
Donera  Ekumeniska Rådet i Finland ordnar en penninginsamling med tillstånd från Polisstyrelsen. Insamlingsnumret är RA/2021/1503. Insamlingen pågår  i hela Finland förutom på Åland.