SUOMEN EKUMEENINEN NEUVOSTO

EKUMENISKA RÅDET I FINLAND

FINNISH ECUMENICAL COUNCIL

Mission som helande och fullhet


Ty Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. (5 Mos 10:17-18)

 

Föräldralösa, änkor, invandrare – vad har dessa människor gemensamt? De lever alla i utkanten av sina samhällen, i en otrygg balans mellan överlevnad och undergång. Föräldralösa har förlorat de föräldrar som kunde ha gett dem den kärlek, hjälp och ledning de behöver för att växa och utvecklas till mogna och älskande vuxna. De lever oskyddade mot de krafter som riskerar lägga beslag på och förvränga deras unga liv.


På den tid Femte Moseboken författades kastades änkor vid sina makars död ut i ett ekonomiskt och socialt ingenmansland. Kvinnor i vårt samhälle definieras inte längre uteslutande av relationen till en manlig släkting. Men vi kan med ”änka” i dag också inbegripa alla dem som stötts ut som en följd av att ha förlorat familj eller något annat sammanhållande nätverk. Också invandrare kan sakna en stödjande omgivning: de lever på en plats som anser dem inte höra hemma där, till vilken de inte är välkomna, som för dem är obekant och främmande. De har svårigheter att få det de behöver för att kunna leva som hela människor.


I utkanterna möter nedbrytande krafter. Brist på mat, kläder, skydd och medicinsk omvårdnad jämnar vägen för sjukdom och tidig död. Brist på vänner och ett socialt nätverk, brist på erkännande att man ens finns till, ett fall i samhällets sprickor. Sådana är de frätande syror som bryter ner den mentala hälsan och välmågan, som tär på själen och föder förtvivlan.

 

Utkanterna är helt visst dystra, nedbrytande platser. Vi undviker dem. Ändå tror vi på det goda budskap – ett budskap vi förkunnar för världen – att Gud finns i dessa utkanter, att Gud har kommit just för dem som befinner sig där. Den Gud vi tillber blev som en av oss och sökte sig till sin egen tids utkanter, till de sjuka, besatta, föraktade, förtvivlade, rentav till de döda, för att bota dem och väcka dem till liv.

 

Och mer än så. Skriften förkunnar, ja, på ett fulländat sätt förkunnar Guds Ord som blev kött att Gud föredrar de marginaliserade, de undanskuffade, dem som av sin omgivning har gjorts till intet. Finner vi det svårt att tro på detta goda budskap? Alldeles säkert, om vi är uppriktiga mot oss själva. Att Gud faktiskt föredrar de marginaliserade är inte lätt att svälja för oss som inte lever i periferin. Och tro inget annat än att vi i kyrkan här lever i centrum, inte i periferin. Vi har status, pengar, kontakter, anseende (till och med i ett sekulariserat samhälle som vårt).

 

Vi föreställer oss ofta missionen som det att lämna det centrum vi befinner oss i för att bege oss ut till en plats långt borta och där förkunna evangeliet för människor som aldrig tidigare hört det. Problemet med detta tänkesätt är att det bortser från det sakförhållandet att mission har lika mycket att göra med kyrkan just här som med geografiskt avlägsna människor. Vi förkunnar ett budskap om helande för andra men bortser från det profetiska budskap som åtföljer Guds helande kärlek och som riktas till oss själva. Guds profetiska budskap dömer och helar oss i centrum genom att kalla oss till utkanterna. Det utmanar oss som kyrka att leva i större trohet till den Kristus vi förkunnar och tillber.

 

Det Guds helande budskap vi förkunnar inom missionen är med andra ord i lika hög grad riktat till oss själva som till dem vi i Kristi namn söker upp. Kanske vi föreställer oss att vi inom missionen beger oss till platser där Gud är frånvarande. Men när vi beger oss till utkanterna befinner vi oss i själva verket på en resa för att väl framme möta Gud och för att där höra vad Gud säger åt oss, lika mycket som vi själva är sända att förkunna Guds helande kärlek i Kristus.

 

Det är denna ömsesidighet i missionen som vi i kyrkan så ofta har bortsett från. Vi tror att vi inget har att höra, inget att lära oss från de människor vi tjänar inom missionen. Inget kunde vara mera fjärran från sanningen.


Det är inte ovanligt att höra missionärer som återvänt från sitt arbete utomlands säga att de på den plats de befunnit sig upplevde vad kyrkan egentligen handlar om, vad den borde vara. Detta är ett profetiskt ord från utkanterna riktat till oss som lever i centrum. Det innehåller också en fördömelse, så som varje profetia: vi i centrum gör inte genom vårt liv tillsammans synligt det liv i Kristus som kan upplevas i periferin. Vad bör vi lära oss, hur bör vi förändras, för att detta profetiska ord skall kunna bära frukt?

 

Fundera vidare:

1. Vad skulle det i konkreta termer innebära för din kyrka att leva i utkanterna av samhället i dag? Vilka risker skulle det medföra?

2. Hur välkomnar din kyrka en invandrare till er gemenskap?


Grant S. White



Suomen Ekumeeninen Neuvosto / Ekumeniska Rådet i Finland       Eteläranta 8 / Södra kajen 8            PL / PB 210          00131 Helsinki / Helsingfors


Lahjoita Suomen Ekumeenisella Neuvostolla on Poliisihallituksen myöntämä rahankeräyslupa. Keräysnumero on RA/2021/1503 ja keräyslupa on voimassa 9.11.2021 alkaen toistaiseksi koko Suomessa Ahvenanmaata lukuunottamatta.
Donera  Ekumeniska Rådet i Finland har ett penninginsamlingstillstånd beviljat av Polisstyrelsen. Insamlingsnumret är RA/2021/1503. Insamlingstillståndet är i kraft fr.o.m. 9.11.2021 tills vidare i hela Finland föruton på Åland.